Ni kanske undrar vad jag gör här.
Varför jag fortfarande rör mig i denna stad
bland medeltida hus och utnött gatsten.

Kanske undrar ni om jag aldrig tröttnar
på kyrkornas skälvande klockringningar.

De miljömedvetna cyklisterna
som viner förbi.

Skärvorna från nittiotalet:
caféerna med överfulla askfat
de gamla replokalerna
de vilsna männen i helskägg
med Kapitalet fastkilad under armen.

För er var denna stad inte mer än ett tillfälligt nedslag.
En betald bostadsrätt inne i centrum
som sålde sig själv efter några år.
Ett obetydligt led i metamorfosen.

För mig var det världens längsta resa.
Och jag känner än i dag
hur mina svedda vingar värker.