Trots att jag inte vill, så minns jag våren -97
Så sorgsen med ett hjärta i så dåligt skick,
att jag skulle välkomnat ett dödsögonblick
då det kändes, som jag gått mitt itu


Det var som tid och rum nu plötsligt försvann
Och ändå räknades varje minut
Det var långa dagar, långa nätter,
för jag måste ju till ett beslut
då tiden rann, tåget startat,
men en morgon existensen vann


Kanske hoppfullheten, om jag den väckte
kunde ge mig en ny start och chans
var jag värd det, som vårfloden, en ny virvlande dans
som till omtumlande livsglädje räckte


Idag vet jag, vilka steg och vilken rytm jag bör följa
Vem mina vänner är och vad som sagts
Det onda finns kvar men har undanlagts
Och jag skall nu min kärlek omhölja