Vi gick duffelklädda över klarblå trift och musgrå sten.
Ditt mulna hår böljade som tång ur kapuschongen.
Jag glömmer tills jag ser Dig våra kalla vita solljusmorgnar
bland de gröna och benvita husen havet slängt på klipporna.
Havets visslande andetag kammade blåstången
med den sjunde vågens regelbundet avbrutna rytm
när vi såg att vi inte var ensamma längre.
Som kläderna torkar på en ilandfluten drunknad
frös våra händer till is när vi famlade efter varandra.
Vi fick identitet i den buttra utposten mot havet,
kredit i butiken och fjärrljusen satt kvar på söndagsmorgnarna.