Västra Göteborg är en sorts kronotop,
där platserna äger egen tid.
Förbi Gatenhielmska huset. I morgonljuset!
Christer Ericsson ska aldrig bo där.
En händelse äger rum. Varför inte tid?

Bit för bit äter NCC upp gamla Majorna.
Landshövdingehusen är K-märkta..
Nagelapan hämtar kaffe åt arbetslaget.
Träskogränderna till varven är cykelvägar
när yuppies av en slump, lämnar cabbarna hemma.
Ett kulturreservat. Ett söndagsäventyr.

Klippan är en enklav mellan stad och hav.
Ur kanonröken vid Vinga skapar Kielfärjan sig själv.
Hon bullrar genom motströmmen i älvmynningen,
över sjunkna förkapitalistiska vrak
av ostindiefarare. Penningströmmen rinner upp här.
En undervattenskälla där porslinsskärvor virvlar.
Färjan manövrerar som ett bostadskvarter
mot varvens spökstäder och Lindholmens gränder.
Sjömagasinet är restaurang.
Crèpe de chine döljer utsikten mot piren,
där de friställda halsar Explorer och päronsoda
(varannan flaska går laget runt och yngste man hämtar virke).
På flaskans etikett seglar upptäckarna ännu i medvind.
Lotskuttrar restaureras i klocktid,
där stuvarna hanterat siden och Kantonthé,
efter superkargörens tally-stick.

Mellan Älsvborgsbrons pyloner
balanserar solnedgången.
En brinnande oljekälla
under horisonten.