Har levt mitt liv till en stor del chockskadad och med halvslutna ögon. Det finns skäliga förklaringar till detta. Sanning. Alltid Sanning.

Nåväl och hursomhelst så ”lever” majoriteten av mänskligheten i illusion, i det ynkligast tänkbara; och detta med avsikten att förnedra med. Föreställningarna kring hur denna värld fungerar och dess historia, mänsklighetens verkliga ursprung och verkligheten själv är för flertalet lagt i ett kompakt mörker. För mig är alla de frågor som sysselsätter människor inga hemligheter. Har verkligen inga funderingar kring vilka Makterna är och livets uppkomst och dess syfte.

Det är försent för dessa påtvingat defekta. De har ingenting att hämta i livet. Några tårar för att skänka deras sorg finns inte kvar i mig att orka frambringa.

Kraven tär. Rädslan för ära tar sin plats bland sinnets sjukdomar. Alla beteenden vilka missunnar, hindrar, vill trycka ner, självhävdelser och att döma andra kommer från alla håll... Ordmakt. Formandet av den krampaktiga nutidens olikheter är en synvilla, då så stor konformitet i tankarna aldrig tidigare funnits. Plausibla svar ges med stark övertygelse. Det ser ut som hjärntvätt, luktar som hjärntvätt och smakar som hjärntvätt. Det ÄR hjärntvätt!

Allt är status. Känslor som kärlek och hat, skönheten, vänskapen, fortsätt gärna lista och det är i grund och botten en fråga om status. Förneka inte livets lagar, undvik aldrig det uppenbara, oaktat hur illa det låter i örat, i egots status... Lever i en sopsäck till skydd mot alla soporna utanför. Jag är så feltänkt och obegåvad, fallen ur minnet innan minnet hann dit. De frågvisa har aldrig lyssnat och de gör ändå vad andra gör; likt efterblivna djur. Det otillräckliga söker bekräftelser. En undergiven natur söker trygghet. Kanske sprunget ur ett livligt sökande att danas, rymmas i något fyndigt och ödmjukt. Som om det vore liv…