Hen andas. Fast någonstans mellan vått midnattsgräs och starka stjärnor som hänger likt ljusslingor över den mörka himlen. Hen svävar handlöst, metaforiskt; sanningen är att hen ligger stilla i hemmets trygga mörker med rastlösa ögon fästa på ljusslingan i taket. Hen kisar, låtsas att ljus är stjärnor och att vitt hårt tak är ändlöst djup. Hen svävar någonstans mellan där hen är och där hen vill vara och är som konsekvens inte till fullo någonstans, allt hen vet är att hen är. Och det är där hen trivs, i det ovissa vaga som inte kan definieras. Det har en trygghet, att veta att hen aldrig kommer bindas till existerande definitioner eller termer, hen kommer för alltid vara fri att vara den och där hen vill vara, så länge som det är odefinierbart.

Han reser sig upp, sakta. Världen snurrar, vill dra honom tillbaka ner i sängens varma säkerhet, vänta ut vinets dova konsekvens. Men han reser sig upp, stapplar fram och fattar tag i skrivbordskanten med sina händer. Där andas han, några sekunder. Sedan höjer han huvudet och låter blicken falla på de inramade lögnerna som står och stirrar tillbaka på honom. Bilderna på henne, hon som är så fel. Hon som han aldrig till fullo har lärt känna men som ständigt har varit där, alltför nära, alltid så nära. Brinnande ilska vill krossa ramar men han håller tillbaka, medveten om att han skulle ångra sig snart. För han hatar ju inte henne, tvärtom avgudar han henne, på sitt egna sätt. Önskar att han var som hon, att han kunde lära sig att bli som henne. Men han är den han är och med verklighetens bittra smak i munnen ramlar han vidare, ramlar ut i natten.

Och där i mörkret finner han henne. Hon dansar i gatlampornas mjuka sken, stilla och lätt. “Glöm hur mycket du hatar mig, bara för en stund, och dansa med mig” kallar hon, drar honom nära. Och där dansar de i en evighet. De snurrar, först försiktigt men sedan vårdlöst, vilt. Skrattar i varandras armar utan att ägna en tanke åt det hat som de bör känna; för de avgudar ju varandra.

När evigheten är över stannar de, ser in i varandras ögon och fattar tag medan de vandrar uppåt. Upp på berget där de möttes för första gången, berget som ser ut över världen. Och där på toppen sitter hen och väntar, stilla. Utan att yttra ett ord sätter de sig på varsin sida om hen och skådar ut över världen som vilar under dem. En värld som ligger stilla i nattens mörker nu, med guldvägar under gatlampornas sken. Här lever man, andas, och är så som man förväntas att man ska vara; levande. Det är tragiskt, enkelt, men samtidigt imperfekt på sitt alldeles perfekta vis.

Stilla sitter de och existerar utan eftertanke, suger in livet och väntar på att något ska hända. Efter ytterligare en evighet reser hen sig tillslut upp, tar en sista blick på världen innan hen vänder sig om. Och precis då, med ryggen mot resten av världen, öppnar hen munnen och talar försiktigt men säkert.

“Vi kommer aldrig vara en del av den där världen, men det är okej; ty den är vår och vi kan göra vad vi vill med den.”