Hon var döpt efter natten hon äntrade jordens scen,
under fullmånen mor hennes låg.
Och som ett neonljus riktades månens sken,
på det lilla barnet när modern,
ensam och bortskrämd långt ifrån sin hemby,
för första gången höll henne i sin famn.

– Ditt namn skall vara Månviva, sade hon,
och höjde det lilla flickebarnet mot himmel, stjärnor,
och den nu klarare än någonsin, fulla månen.
– Ditt namn skall vara Månviva, sade hon
och svepte sedan hastigt in sitt eget kött och blod
i en liten pläd.

En pläd som hon också lade en fyrklöver i,
samt några kärleksörter och en kvist kattmynta.
Den senare, för att hon som liten själv,
kallats för Missan av sin egen mor.

Då, när hon var liten, var det ett rart namn.
Som äldre, men ändå alldeles för ung,
när hon råkade hamna i olycka, som man sade,
blev det istället Missanpassad, som blev hennes tilltalsnamn.

Och det av dem som hon trots försök inte lyckades undfly.
Och två av dem, var dessutom farföräldrar,
till olyckan som hon bar.


Så började livet för lilla Månviva,
nu liggandes under en gren vid en stig.
Den första av hennes alla krokiga stigar
som hon sedan kom att vandra.

Men första anhalten, som faktiskt var riktigt bra,
med den tidens mått mätt, blev hos en jägare och hans fru.
De kom lyckligtvis åkandes i sin kärra,
på vägen intill stigen, tidig gryning timmarna strax efter.
Som tur var lyckades lilla Månviva,
som förstås ej fick sitt namn med i fortsatta livet,
fånga deras uppmärksamhet med sitt gallskrik,
och fortsatte sin resa i livet hos paret, i en liten stuga,
som det enda barnet i familjen.

Mycket välkommen var hon,
och mycket omhuldad trots ringa förnödenheter.
Namnet hon fick, blev Veronica.


Men trots all kärlek paret gav sin funna tös,
fick de ej behålla henne i mer än sex välkomnande år.
Detta då mannen i huset blev mycket sjuk
och de ej kunde behålla sin lilla ögonsten,
som då hamnade på en gård
med otalet andra föräldralösa barn.
Och som var som natt och dag
mot vad hon tidigare upplevt.

Här var det inget gullande eller kramar som utdelades.
Här var det till att från tidiga morgon, till sena kvällen,
sköta gården och alla dess sysslor.
Och sköttes det inte tillräckligt bra och kvickt,
så fick man snabbt lära sig vad straffen blev.
Och de kändes, ordentligt.


Åren gick och slagen blev hårdare och hårdare
i takt med att sysslorna blev fler och fler.
Till slut var bägaren så full, att den rann över.
Och modet som hade samlats på hög togs nu ut,
liksom Veronica, som tog sig ut och bort.
Långt bort, långt bort.

Det enda som hon tog med sig,
förutom minnet av det gamla paret,
som också berättat för henne hur hon kom till dem,
var en liten pläd.
Och i den pläden,
en nu gammal, men fint pressad fyrklöver,
några kärleksörter likaså,
och en något sargad kvist kattmynta.
Allt omsorgsfullt inlindat i ett brunt papper med snöre.
För alltid skulle hon ta detta med sig.
För alltid skulle hon minnas
hur hennes egen mor övergivit henne,
och att en plats under en gren
tydligen var en plats för henne.

Men ändå älskade Veronica sin mor.
Hon hade ju trots allt, som Veronica tolkade det,
lagt en fyrklöver för tur, en kärleksört för hennes kärlek,
och en kattmynta…, ja för vad?
Ja det hade hon inte klurat ut än,
men en kattmynta med innebörd var det likväl.


I två dagar gick hon, utan att knappt stanna,
för så långt bort som möjligt ville hon.
Mål hade hon inget, mer än att aldrig mer
skulle hon låta sig bli föremål för någons nävar,
käppar eller spön.

På en gård stannade hon så till,
för att ödmjukt be om något att äta och dricka.
Där hade pigan i huset nyss hastigt gett sig av.
Detta tillfälle tog hon,
och frågade om hennes tjänster skulle kunna duga.
Och visst skulle de kunna räcka.

Men det bar sig inte bättre, än att i detta hus
var herren inte så mycket bättre än hon tidigare upplevt,
så innan hon ens gjort sig hemmastadd,
så var hon på väg igen.

Nu slog hon följe en tid med andra
som inte hade någon fast sängplats någonstans.
Och under ett par år flackades det runt,
och tjänsterna som erbjöds blev både farligare och tyngre,
än hon lovat sig själv att aldrig gå tillbaka till.

Men så en dag slumpade det sig som så,
att Veronica mötte en dam av finare sort,
som damen själv tyckte hon var,
och visserligen såg ut som också.
Men i fina kläder ser alla fina ut.
Fattig som rik.

Damen behövde i alla fall någon rask flicka
som kunde gå hennes ärenden, vara behjälplig i köket,
kamma henne och klä henne.
Varför man nu inte kunde göra det själv
undrade Veronica.
Men för pengar till egna kläder
och ett och annat som behövdes,
så visst kunde Veronica göra detta.
Husrum fick hon, liksom mat.

Det var en ganska sorgfri tid, och tiden flöt på.
Veronica kände sig både glad och ganska nöjd.
Så glad och nöjd att en pojke på orten fick upp ögonen
för hennes glada sätt, vackra leende
och hennes himmelsk blå ögon.

Så betagen blev han,
att han bara för att få se henne, Veronica,
tog extra rundor med sin cykel
flera gånger om dagen,
i hopp om att finna henne
för att få sig en glimt av hennes person.


Så kom då den dag,
då de för första gången fick träffas på riktigt.
Han i fin kostym, och hon i sin finaste klänning,
även om den var både lite skrynklig
och hade någon fläck.

De hade båda köpt biljett till ett litet teaterstycke
som visades på den lilla teaterscenen som fanns i närheten.
Han hade fått pengar av sin far.
Hon hade ingen, men pengar hade hon ändå.
Sparat och undanstoppat
för att någon gång få unna sig något riktigt skoj.
Och riktigt skoj skulle teatern bli.
Det var första gången på en teater för Veronica,
men hon hade hört talas om det förstås.
Nu var hon nyfiken.
Lika nyfiken som pojken i fina kostymen var på henne.
Och till sin glädje så fann han ju henne,
Veronica, nu i teatersalens bakre del.
De fina i samlingen, fick förstås de bättre platserna.

Nu kunde teatern börja! Alla på plats som ville se.
Alla såg nog, utom en, som såg på Veronica,
den sötaste flickan han sett.
Nu skrattandes så hon kiknade ibland,
och ibland med en tår, tyckte han, i ögat.
Skrattet kunde han förstå, men inte tåren.
Det var ju trots allt en komisk pjäs.
Inte kunde han veta att den lilla svarta katten,
som ingick i pjäsen,
och som kom inbärandes i en liten pläd,
var det som utlöste en
eller förresten flera tårar på hennes kind.
Inte kunde han veta något om hennes födsel eller uppväxt.
Hur skulle han kunna.


Efter föreställningen tog han så mod till sig
och frågade om han fick bjuda henne på något
på kondiset i närheten.
Om han fick!
Kondiset hade ju Veronica endast sett utifrån.
Inifrån aldrig. Men hon hade känt dofterna ända ut.
Så visst ville hon in, och visst ville hon smaka!

Under en lång tystnad åt de så varsina bakverk
och drack varsin kopp te.
Det blev dyrt tyckte Veronica, mycket dyrt.
Hur kunde han, denna pojke
som hon nu också noterat var mycket söt,
hur kunde han ha så mycket pengar?
Och det till kondis!


Det blev inte så mycket sagt den dagen,
men träffarna som följde blev desto mer ordrika.
Och så småningom också beröringen dem emellan.
Så mycket sagt även då,
men utan att ens öppna mun en enda gång.
Förutom den kväll, då han också följde henne hem.
Då öppnades deras munnar bara en aning,
men en helt ny värld öppnades för dem båda.
Första kyssen fick smakas!


Vid det här laget visste de båda
ganska mycket mer om varandra.
Men båda visste också
att det kunde bli ett hinder för dem att ses
om inte hans föräldrar såg deras vänskap som lämplig.
Därför var det nog bäst
att hålla detta dem emellan så länge.
Tills de var säkra på att de fick fortsätta träffas.
Men en liten present ville han ändå ge
som ett bevis på vad han kände,
och Veronica hade vid flertalet tillfällen berättat
att hon så gärna skulle vilja ha en liten katt.
En katt, som så mycket påminde henne om sin mor,
då kattmyntan var en av de tre saker
hon fått med sig i sin pläd.
Den mor hon inget visste om.
Som lagt henne under en gren vid en stig.

Katten som då överräcktes Veronika i present,
var från den egna gården pojken kom ifrån.
Det fanns fler, men denna stämde bäst in
på hur Veronica pratat om katten hon önskade sig så.
Svart med blå ögon. Blå som hennes egna.
Den gick ju inte slå in den,
så en blå rosett fick det bli runt kattens hals.
Det blev mycket sött.
Lika sött som Veronicas läppar smakat,
den där gången de mött hans.

Kissen fick namnet Miss Tell,
vilket förvånade honom.
Men han hade redan förstått
att hon inte var som andra flickor,
och hon var så hemlighetsfull med valet,
så han lät det bero.


Han var nu så överförtjust i henne,
att han lät henne vara som hon var,
och ha de små hemligheter hon hade.
Hennes liv hade inte varit så vänligt eller lätt.
Tvärt om.
Det hade börjat förfärligt,
och med undantag av några år,
så hade det fortsatt under en lång tid
med fasansfulla upplevelser.

Hon var värd mer än så, mycket mer.
Och han ville så gärna få behålla henne för evigt.
Denna vackra fjäril, som han kommit att börja kalla henne,
-min vackra fjäril!
Vacker och färgglad till både sinnelag som yttre.
Som en äng i blomstertid.


Nu när han funnit sin fjäril,
ville han inte förlora henne,
så han förklarade för henne,
att han ville de skulle befästa sitt sällskapande.
Detta trots att de både var lite för unga kanske,
och för att han inte ännu kunnat tala om henne för sin far.
Ej heller för sin mor.

Om bara en kort tid, fast ändå alldeles för länge,
skulle han kunna be om hennes hand.
Fast av vem, det visste han inte. Inte ännu.
Men i dagsläget
kunde de ju ordna en egen liten hemlig ceremoni,
bara dem emellan…


Veronica blev så ombedd,
att möta upp sin vän och tilltänkte,
vid nästa fullmåne på kvällen.
Iklädd en för henne valfri brudutstyrsel.
På den plats där första kyssen ägt rum.
Sommarblomstrens festplats,
som Veronica kallade den.
Den vackraste lilla plats hon sett.
Och där hon för första gången
fått smaka ordentligt på kärlekens språk.


För Veronica blev det inte svårt att välja ceremoniutstyrsel.
Att få visa sig i det vackraste hon kunde tänka.
Och nu stod hon där,
inväntandes den person
som kommit att bli föremål för hennes kärlek och lusta.
Iklädd brudslöja och en klänning söt som honung,
med kragsnibbar små och mjuka som lammöron.
Och med ett förkläde som var purpurklätt.

Och fastän hon nästan var kvinna nu,
så hade hon kvar sina flickögon,
som många kommit att kalla himmelsögon,
då de var av den vackrast blå färg, och så oskuldsfulla.
Men nu idag också med en smultronröd pussmun
som inbjöd till ömhetsbevis,
och rosor på kind som viskade om förlägenhet.

På marken hade hon lagt som små palettblad
av blommor i alla dess färger.
Och med sig hade hon förstås sin katt Miss Tell.
Något annat hade varit otänkbart,
då den nu var deras gemensamma kelgris.
Trots att det var en katt.
Miss Tell klängde nu sig fast på hennes axel,
som hon ofta kommit till att göra.

Med en kattfot runt sin hals
och kattsvans pekandes rakt upp i skyn,
stod hon Veronica, där i sommarkvällen,
nynnandes på Edelweiss,
hennes trygghetsvisa från tidig barndom.

Med sig i sina händer
hade hon också en kärleksört och en lyckoklöver….
Det var en förunderlig, men vacker syn.
En prinsessa kunde inte varit vackrare.


Veronika såg sig sakta omkring där hon stod,
nynnandes, väntandes, förväntansfull
men också något ängslig.
Måtte inte friaren som mor hennes,
överge henne i tystnad.

Hon böjde sitt huvud,
slöt sina himmelsögon,
knäppte sina nu darrande händer om sin
kärleksört och lyckoklöver,
och sade för sig själv:
- Förgät mig ej!