Mina ögon ser sorgsna ut,
hur jag än försöker få tillbaka ljus och glitter i dem.
Står i badrummet tittandes på min spegelbild,
ler och är egentligen nöjd med hur jag målat min mask.

Trots detta så avslöjar mina ögon mig,
mitt leende passar inte in.
Och ju längre jag tittar, ju mer färg tappar jag.

Jag som nyss tyckte att
min målarduk var full av fräschör och liv,
ser nu bara ett fårat uttryckslöst ansikte,
färgat som av aska.

– Det där är väl inte jag, tänker jag.
Vill inte att det skall vara jag.

Ingen kommer att tro mig
när jag ler och skrattar.
För visst kan jag le och skratta,
och gör det ofta.
Men sorg, besvikelse, smärta, längtan,
tränger ibland igenom.
I ögon som inte kan ljuga.