Ett underbart solsken strålade över Helsingfors idag. Det hade regnat tidigare och på gatorna och trottoarerna blänkte vattenpussarna svarta. De reflekterade det vi inte såg och då cykelhjulet precis var på väg att nudda vattenytorna hann jag se en glimt av himlen nerifrån.

I parken var skuggorna långa och fukten verkade nästan tropisk. Överallt vandrade människor. Många gick hand i hand, många skuffade barnvagnar framför sig, många rörde sig i grupper. Det var söndag eftermiddag. Min första tanke var att det vackra vädret hade lockat ut ovanligt många flanerare.

Vi besökte en utställning om den magiska Norden. Tavlorna var för det mesta dystra i färgsättningen men en del ljusa verk kontrasterade fint mot sina farliga eller hemska motiv. Besökarna var inte många och de flesta smög fram och samtalade viskande. Många var klädda i dämpade färger som matchade tavlorna och den halvskumma belysningen i det murriga muséet.

Trapphuset var vackert. Rymligt, lätt, öppet. Positivt och trivsamt, som en balsal för filifjonkor och andra festliga prissar.

Jag undrade tyst för mig själv varför man valde att visa konstverken i så murriga omständigheter men insåg att det var en fråga som inte borde ställas. Till svar skulle jag nog ha fått ett och annat höjt ögonbryn, minst. Det hade nog varit ungefär som att svära i kyrkan.

Ute bländade den fantastiska solen oss och jag tog raskt på mig mina solbrillor som var trendiga för sisådär sex-sju år sedan men som fortfarande fick mig att känna mig modern.

En ovan doft dansade förbi mina näsborrar. Den var rätt kraftig och varken angenäm eller otrevlig men den var annorlunda så där som ett apelsinträd mitt i Sibboskogarna.

Det var då jag började se noggrannare på de vandrande människorna. De vimlade överallt. De gick in på krogar, satt på bänkar, flockades utanför affärerna men framförallt vandrade de i parken bakom järnvägsstationen. På lekplatsen lekte barn, de gungade och spelade boll. Det lustiga var tystnaden. Om dessa människor pratade gjorde de det väldigt dämpat. Jag hörde inga skratt.

Gräset var intensivt grönt och trädens löv hade börjat få höstens färger. Havet låg stilla och glänste metalliskt. I det klara skenet blev omgivningen övertydlig. Mina cykelhjul spann mjukt mot gruset. Människornas ansikten var uttryckslösa. Många bar eleganta jeans och snygga tröjor.

Vi cyklade förbi strandpromenaden och de trevliga fritidsbåtarna som var förtöjda utmed kajen. Jag undrade hur människorna mådde. Inuti. Hur det var att komma till något från något. Hur det var att leva med tragedier och öden tätt inpå, var man fick kraften att stå ut. Jag visste att många av människorna hade råkat ut för sådant som var för svårt att beskriva eller att tänka på. Jag undrade hur de skulle orka.

För mig är det här annat än en flyktingfråga. Det här är en medmänsklighetsfråga. Jag vet inte om det är mänskligt att komma från en kultur till en annan eller om apelsinträdet kan anpassa sig i tallskogen. Jag vet ingenting om politik och jag förstår mig inte på krig men jag förstår hur det är att mista anhöriga och jag vet hur det känns då det verkar som om man tappat greppet om tillvaron. Jag vet hur det är att må skit.

Vad vi kan göra vet jag inte heller, men det jag vet är att vi måste göra något. Det är omänskligt att ha hundratusentals människor vandrande omkring i djupaste olycka. Ångesten är kanske som lavan ur en sprutande vulkan och vältrar sig troligen stark och het över människor som inte kan värja sig. Förtvilade människor är oberäkneliga för de bryr sig inte längre. De orkar inte.

Jag önskar att alla, precis alla och envar, har omgivningar att trivas, frodas och vara trygga i. Om det är savanner eller gator, städer eller byar är inte viktigt men tryggheten, det sociala nätverket, samhörigheten och möjligheten att värna om sina barn är det.

Hur i fridens dagar ska människor som flytt eller flyttat från allt kunna klara livet, dvs. konststycket att bli lyckliga?

Det är så sorgligt. Här sitter vi med våra uppnådda präktigheter. Vi är goda, vi vill dela, vi känner dåligt samvete över våra uppvärmda hus och våra middagsbjudningar, vi ger bort våra onödiga kläder och lägger pengar i sparbössor. Men det viktiga går inte att dela. Det sitter i kultur och vanor, kusiner och traditioner. Så in i Norden tragiskt är det – men jag sträcker gärna ut min hand.