Doften är alldeles speciell,
just den som alltid påminner om
Riket men egentligen eller antagligen
är den bara signifikant för vissa delar

eller områden
eller
hus, gamla, byggda av stenar i gulgrått
eventuellt en kultur som egentligen
har försvunnit men

 

fortfarande sitter man bakom
gyllengult milda vetefält i skuggorna
av de stora träden och
smuttar på drycker och
gnuggar lavendel mellan
fingrarna och
fortfarande finns skillnaderna och allt det mänskliga
och det är som om

 

(sägnerna som aldrig
var mina men som jag bar med mig
ändå)

 

jag är där i det jag
flydde från eller
till men min längtan finns kvar och
den är Havet och alltid har jag
längtat och alltid har jag tillskrivit min
längtan Kärleken och
jag har drunknat, det förnekar jag inte

 

men bakom de gula fälten sitter du
plötsligt och känner dig bekväm och jag
står inte ut i skuggan av det trevliga

och jag rider som jag måste och
hästen är kanske otämjd
och han spränger fram över
det gröna och lummiga, över det
odlade, tuktade, in i det vilda och
jag låter mig föras, ända in i det
outtalade

 

och genom dånet av vågorna viskar
det stillsamma och hur jag än flyr
är doften och rötterna och jag
vill inte

 

gråta, inte någonsin
mer