Vi kan åter dränka oss i bortglömd Calvados och få två hjärtan att stanna. Det kommer inte hinna bli vinter innan vi lägger på luren.

Visst kan vi kallprata om sådant som gör ont, eller om personer med falska toner i deras löften. Livet är garnet i din väv du skapar, häv det sargade barnet över kanten, låt oss finna hundar begravda i gammal jord, och nej, jag ramlade aldrig överbord under våra ibland stormiga seglarturer. I Nydalasjö, I Umeälv, i mörka vatten. Natten gjorde ju himlen klar och det var långt, långt till gryningen. Se och lär, jag har skrubbsår i mina tonår, jag har gråtit svart, älskat varje natt jag kände mig vaken och utlämnats naken. ’Sedan’ var aldrig riktigt som ’Nu’. Jag var skapad precis som du.

Jag ska inte bli beduin, utan bara sluta dricka vin med kåta hormonsvin. Fortsätt du tvinna min önskan att vinna och få livet att kapitulera, jag vill inget mera än att inte stangera. Precis som du. Ta min puls, bam-bam, och så kan det slå för oss. Kapitulera med varje halsbloss.

Vi kan spela gamla skivor under hösten, låta rösten tystna och lyssna efter nya toner, i gammal lyrik. Du är inte så lik mig, egentligen, men jag tänker att vi kan alltid skapa ny musik trots att så mycket redan gjort. Slåss och bli sams förstås, under gamla nya stunder. Rösten är din, ditt hjärta slår precis som mitt och jag kan dansa hela våren. Trots att åren kommer oss ifatt och jag tror att jag kommer att tappa min fattning.

- Är väl tid och 100 mil ändå en relativ ting?