Hans hår luktade fortfarande sorg. Det hade funnits en dröm innanför hans tröja, nästan nära hjärtat. Hon hade känt den picka mot kinden när hon lutat sig mot honom. Nu var den vissnad och stel, en sträv stängel av utblommad hundloka. Doften av mjölkört genom sensommaren, hur bladen mycket sakta torkar och rullar ihop sig. Teet strävt mot tungan. Svart te med smak av brutna löften, tallbarr och annat som sticks mot oförberedd hud. Han hade lovat henne droger och försvinnanden och hon litade på det enda som var säkert: att ingen kan lova någonting. Hans blick suddig i kanterna, fotografierna förvrängda och hur han gjorde allt för att inte ta henne med sig. Han lovade henne sorger och hon drack dem djärvt och törstigt. Hon tänkte: Vi bor i katastrofer, i kalhyggen och jorden uppsliten med rötterna och jag kan inte låta bli att se att det är vackert. Det sköna i förfallet. Jag måste lära mig att längta, att sträva efter. Att se jordens överväldigande skönhet och vilja ha mer.