jag förstår inte hur eller när men dom säger att det är september. och det viner i mitt hus när en stentrappa släpper sitt räcke och faller. så jag förstår att dom har rätt. det är hur dom drar av mig täcket och kräver svar som får mig att förstå. och jag är lugn när jag tänker mina sista ord till dig. någon slags försoning, för att det var jul och för att du var i stan. och det här är inte ett sådant brev. nu som då behöver du inte svara. jag har kommit på mig själv med att inte spana efter dig på bussen längre och jag minns inte ditt nummer. jag minns elefanter i din pappas lägenhet men inte vägen dit. och jag ljuger ensam när hösten återvänder. efter en dvala. efter ett liv. ett pussel jag lägger över dammigt matsalsbord. röda bitar som skaver om man sväljer dom hela. och tiden ger vika vid minsta spår av din närvaro. allt är borta nu utom ett foto på mitt skrivbord. och ett virus som härjar fritt. i veckan grävde dom med kalla metallföremål i mitt underliv. plockade min livmoder i bitar. fyllde mig med vätska och sorg. och jag grät i vasaparken efteråt. grät över gatstenar som vänts uppochner sedan du gick här. unga män jag ser på håll. med jeans och snedlugg och kylig luft som skär i mitt vemods ficka. snart finns inte ett uns av dina skosulor kvar. och jag är inte ens full längre. kan inte skylla på någonting alls när jag går fram till avgrundens kant och balanserar längs med den.
minns taggiga siffror och din röst. hur ditt nummer slutar med 14. hur jag fortfarande vill att du sväljer mig hel när jag kommer. hetsiga andetag och hur din puls dånade i mitt rum. i dagarna har 365 nätter passerat sen du sköt mig i bitar. ett år sen jag besegrad föll fyra våningar ner. sen jag sökte fylla och kaos och lät dom en efter en komma på min bröstkorg. besudlad och arg har jag funnit nya ensamheter sen dess. ett år av asfaltsnätter. offentliga toaletter vi aldrig knullat på. dansgolv där du aldrig rört vid mig. rektanglar jag andas i vid tanken på henne du kysser. och du satt aldrig utanför min dörr med skuldtunga ögonlock. du tog aldrig sista tåget till mig. slutade skriva mitt namn i imman på spegeln. och jag öppnar inte dörren för någon längre. jag låter mitt trapphus falla sönder och stänger ventilerna inifrån. i dammet och luften från tusen ord jag sagt om dig väntar jag in åskan och hänger mina kläder på tork. naken över golvet skaver orden om din hud. din värnlösa röst och ringarna på vattnet. en blyertsspets du tryckt in i min kind. en svart prick som sprider gift i mitt skinn. elektricitet och vatten i mina ådror. ett pulserande, bultande, skamfyllt år och ingenstans att gömma mig för dina vänners blickar. skäggstubb och ojämna kanter i mina drömmar. hur höstluften smakar som din mage. hur jag glömt allt men minns allting. hur jag stoppar halvskrivna brev i öronen men hör ditt namn ändå. och jag menar inget med att skriva till dig igen. jag bara undrar om du känner hur du värker i mig. än.