Ensam, övergiven, inburad, medicinerad, förrådd, missförstådd och i största allmänhet jävligt fuckad.

Jag vandrar samma väg som min far, som så många söner gjort före mig. Kriget som utkämpas mellan fyra vita väggar och en krossad identitet, är bara ett av många krig som härjar i vardagen. Mitt personliga krig.

De män jag ser vandrar samma väg verkar oberörda, kulhålen som täcker deras kroppar är rena och omplåstrade, de gömmer sina ärr och även skulle jag. Att verka oberörd då ens drömmar krossas framför ögonen. Att skratta sarkastiskt och rycka på axlarna när knivar klyver min rygg.

Men när kulorna penetrerar min torso så faller jag ned på knä. När knivar skär min hals kämpar jag efter luft. När den slutgiltiga yxan sätts i mitt bakhuvud så brister allt.

Att tvätta och plåstra om har vi varken tid eller ork med. En tillfällig lösning får helt enkelt vara att jag får gå runt med en läckande torso, tjära och kärlek.