Att vara ledsen är hanterbart.

Att vara upprörd över något, besviken eller arg. Dessa känslor är reaktioner på olika scenarion du stöter på i livet. Känslostormar som blåser för att du bryr dig, för att det känns meningsfullt.

När alla känslor ersätts med ett tomrum är när allt förlorar sin mening.

Jag skulle hellre rida ut det värsta raseriet, än att ligga tom och tyst på min säng.
Jag skulle hellre gråta mig till sömns, än att ligga sömnlös och stirra i taket.
Jag skulle hellre leva, än att bara existera.

När tomheten omfamnar mig, fyller mig till bristningsgraden, så trycker den ut all reson och all positivitet.

Jag vet att det blir bättre. Kanske inte idag, kanske inte imorgon. Kanske inte detta året. Eller ens detta seklet.

Det är för mig inte hanterbart.