På ett pendeltåg intill en man från Gnesta
eller Ankara
blinkar lysrören kodade meddelanden
som tröst till oss förlorade scouter

Mitt i fukten av människors andedräkter
en gemensam suck
bor summan av alla känslor, ackumulerat
en evighetsorganism av grå kondens

I imman på fönstren står ord vi ej förstår
ett darrigt finger
skriver runor adresserat till framtiden
en plats vi aldrig hinner ikapp.

Och på en slutstation i Västra Götaland
eller i Budapest
står en ensam kvinna och hoppas på
att någonting någon gång ska komma hem.