Det är inte längre framtid.
för igår gick det en vecka sedan jag slutade undra
och istället kvävdes av slag i magen.
Men kanske var det bäst så, att falla på knä en stund.
Nu är du dåtid. Inte längre presens.
Jag provar att andas i höstkylan,
små vita moln hamnar ovanför näsan, går och lägger mig igen.
Jag provar att skratta, Att sjunga. Likgiltigt.
Jag kommer aldrig sluta undra vad som gick fel.
Men när jag ser dig trycka pannan mot någon annan.
sjunger han "is that what you wanted? songs about love?"