Kvinnan i den röda sportbilen 12

Hon tittade sig omkring i det kala nergångna rummet. Hon började glömma en del detaljer om hur det såg ut i Sverige. Men rent var det där!

Även i Pontus lägenhet var det nystädat när hon avvek till det lokala högkvarteret i Sverige. Där hon stannade ett par dagar i avvaktan på lämplig transport. Där var trångt och oväntat mycket folk. Fyra män, och två kvinnor som verkade ha väldigt specifika roller. Redan där ökade intrycket av skitighet och dålig lukt, men det var en vänlig stämning, och bland annat för att fördriva tiden läste hon många sagor för Putte. Det gillade han skarpt! Sedan tog annat över. Hennes packning från återresan hade kontrollerats noga, och det kunde hon förstå. Och att ett chip saknades bland all spioneriutrustning hon plockat ner, det förstod hon var illa, men att det var så allvarligt hade hon svårt att förstå. I stor utsträckning innehöll det ju samma information som hade levererats två månader före. Men ännu fanns det kvar en viss känsla av överseende och solidaritet. Det blev mycket prat om var chipet kunde vara och hur man kunde få fram det. Hon vågade då inte föreslå att hon kunde åka tillbaka för att leta, och det ansågs också olämpligt av Generalen. Det fick lösas på annat sätt, men inget hände. Nu kanske läget var ett annat. Själv ville hon gärna komma därifrån.

Den fortsatta resan sades vara väldigt riskfylld, och en väldigt otrygg känsla infann sig, särskilt med tanke på Laban. Hon blev efter en tid på sin vakt när hon märkte en negativ attityd till lille Laban och det gjorde henne tidvis väldigt trött. Att tidvis ensam, bara tillsammans med honom, skumpa i en täckt lastbil, bland en massa annat gods var väl inget nöje, men något direkt farligt kunde hon inte märka av. Laban var förvånansvärt följsam, men hon oroades av att detta var högst tillfälligt.

Efter en kortare paus där Laban skulle äta barnmat med andra barn, sa de att Laban hade skickats i förväg med en mindre riskabel barntransport. Hon var ännu inte misstänksamt inställd, så det fick väl gå. Vid varje anhalt träffade hon Generalen. Han gjorde då ett imponerande starkt intryck, men hon blev mer och mer varse att det var en tunn fasad. Var han så begåvad som han gav sig ut för? Hans främsta värde i livet - enligt honom själv, vad man kunde tro - var att han kunde uppträda som en oersättlig alfahanne.  Ganska snart skulle det lekas med sexuella förtecken, och den processen vågade hon inte bromsa. Hon kände att det var säkrast att spela med.

Efter några dagar var hon framme och fick en jättefin kram av Laban. Hon fick bekräftat att Laban hade åkt buss, och att han hade kunnat sova på golv i hus på nätterna. Han verkade pigg och välbehållen och på gott humör. En lättnadens suck! Men sedan hände väldigt lite under lång tid. I början var hon städerska, men det tog andra över. Att det skulle bli betydligt lägre standard i det nya landet, det var hon införstådd med, men inte så till den grad smutsigt! Hon ville egentligen städa mera. Och tvätta. Men nu jobbade hon med språk.

Skolbänkarna stod i oordning framför henne och var för små för de halvvuxna eleverna. Stanken från de svettiga männen omkring henne led hon fortfarande av. Den var nästan omöjlig att vädra ut. Hon förstod inte vad hon hade gjort för fel, som gjorde att hon var i denna plågsamma återvändsgränd i livet. Hon kunde ju inte hjälpa att Pontus programmering gällde industrirobotar, och inte robotar som flygande helvetesmaskiner, det vill säga vapen. Det var inte hon själv som hade parat ihop henne med honom, men skulle det vara något fel att han alls inte var teknikernörd, utan riktigt trevlig i många avseenden?

Hon funderade på varför hon var så inlåst. Hon fick visserligen röra sig fritt i hela det halvcivila militärområdet, klädd som alla andra kvinnor. Men hon måste alltid finnas till hands. Det var nödvändigt för henne att vara rörlig inom området på grund av de båda uppdrag hon nu hade, men hon fick inte nämna några detaljer om sina tidigare spionuppdrag. Hon avskydde att vara tvingad till sex av generalen. Rolig skulle hon vara, då också. Och så skulle hon skrika ut sin orgasm så taket lyfte sig. En orgasm hon aldrig var i närheten av. Han hade varit med på en delsträcka under den – som han sa - livsfarliga återtransporten, när hennes Sverigeuppdrag var avslutat, och han hade sagt att hon hade honom att tacka för sitt liv, och att hon gjorde klokt i att följa hans minsta vink.

Hon blev då varse att det var ett slags mantra för de kvinnliga spionerna att med sex skulle chanserna både öka informationskvaliteten och för att klara livhanken. Så gällde i varje fall medan de var på väg till lägret som skulle bli hennes nya verksamhetsfält och skydd mot hämndaktioner. Viktiga gudomliga uppdrag väntade där. Vad hans livsviktiga skydd bestod i under färden, fick hon aldrig veta. Gjorde hon fel att hon då lät honom leka sexuellt med henne? Var hon en hora som de sa, när de trodde att hon inte hörde? Hon grät mycket när ingen såg det, och förstod att hennes liv inte var mycket värt när hon ansågs förbrukad. Det fanns flera yngre kvinnor i lägret också.

Nu skedde allt helt enligt hans godtycke, och lekandet kändes svårare och svårare, särskilt som det blev allt mera uppenbart att de betraktade hennes son som något som katten hade släpat in. Förmågan att spela en viss roll, som hon lärt sig under spioneriutbildningen, innefattade också att man skulle förtränga sin egen verkliga person. Det hade hon stor nytta av i dessa sammanhang. Han accepterade heller inte att hon trivdes med att vara skenvigd till en icke-troende. Så dum hon kände sig! Varför lät hon honom veta detta? O, vad hon ångrade sig! Ville Jahve detta? Så står det i alla fall inte i de heliga skrifterna. Hon skulle nu göra allsköns bot och bättring ideligen. Hon blev allt mera säker på att hon aldrig skulle få gifta sig på riktigt.

All flammande entusiasm för den världsomspännande gudomliga revolutionen kändes nu som bortblåst. Skulle det vara möjligt att rymma? Skulle hon lämna sin son? Nej, hon skulle troligen få finna sig i den roll som kvinnan i dessa samhällen fått hålla tillgodo med i alla tider. Alternativet var att ta deras liv, men hon kände sig för stark och frisk för att ge upp. Hon sökte febrilt efter andra möjligheter, och försökte uthärda så gott det gick. Som spion hade hon fått lära sig ett antal knep för att härda ut det mest motbjudande. Det hade hon nytta av först nu.

Hennes enda glädjeämne i livet var att hennes son lärde sig det nya språket förhållandevis snabbt, så han kunde leka med de få barn som ändå fanns i lägret, och prata med dem. Men hon ville att han också skulle behålla sina kunskaper i svenska, så de sagoböcker hon fick med sig kändes ovärderliga. Nu hade hon jobbat med översättningar och språkutbildning i snart två år, och det var väl ok. Hennes religiösa fostran kändes dock bara jobbig. Hon började tvivla på det mesta i den, men vågade inte yppa ett ord om det till någon. I hennes tidigare utbildning, före uppdraget i Sverige, hade man enbart talat om den välsignade äran i att få fram information, enligt de instruktioner som kom löpande.

En vecka före dessa sammanfattande funderingar inträffade en svår flygolycka, som hon sett något lite av. Det var i terrängen bakom deras flygplats det skedde, och de olyckliga skulle på en inte närmare specificerad utbildningsresa. Hon råkade bevittna flygplanet, strax före start. Det var ett av informationsenhetens äldsta flygplan som såg ganska skrangligt ut, och hon fick en obehaglig känsla av vad hon såg. I Väst hade hon lärt sig en del om flygsäkerhet, men det tillämpades inte alls här. Planet lyckades inte komma upp ordentligt i luften efter start, fast motorerna lät som vanligt. Det tycktes inte heller kunna stanna innan startbanan var slut. Alla dog inte i det flammande eldhavet, och många av liken hade identifierbara ansikten. Vissa kände hon lite. De var i och för sig ganska trista personer, som hon bekantat sig med, men bara flyktigt. Det skapade en extra närhetskänsla som kändes mycket otäck.

Dessutom var det inkonsekvent att man inte bekymrade sig om att försöka identifiera resterna av de omkomna, utan bara av att städa upp och begrava alla, kompletta lik, liksom benrester, i en massgrav. Inte heller ville man försöka förstå varför planet inte orkade upp som det skulle. Hon tyckte sig ha sett att det gungade väldigt tungt där det rullade fram till startbanan, men från hennes horisont hade hon inte kunnat se mera, utan bara hört de dova explosionerna. Det fanns heller inga uppgifter om vilka som var med. Inte ens besättningens namn nämndes. Man talade i alla fall inte om det, och hon vågade inte föra saken på tal. Hon försökte se ett samband mellan dessa omständigheter och hade lyckats lägga ihop ett och ett, men väldigt vagt. Nu hade hon kommit fram till att de, som hon hade någon kännedom om, var föredettingar i något avseende. Precis som hon själv. Men det var inga hon kände för att umgås med, så hon kände dem inte närmare. Inga religiösa ledare fanns tydligen med ombord. Olyckan inträffade en sådan där dag när hon brukade bli inkallad till generalen, lite senare på natten. Var det hennes smala lycka?

Nu vågade hon inte antyda till någon enda att hon skydde generalen som pesten. En ung rar flicka som hon tidigare, i antydande termer, hade kunnat lätta sitt hjärta inför, kändes nu farlig. Hon var lite för öppenhjärtig. Var hon också sexuellt utnyttjad av generalen, och vad kunde han få ut för informationer ur henne? Det kändes tursamt att hon ganska snabbt hade lärt sig hur hon skulle hantera honom. Att hetsa honom lite grann när hon kände att han var på gång, hade troligen varit en livförsäkring. Det skulle ju ha ju funnits några platser kvar i det där flygplanet…

Det kan ha varit ett massmord. Vatten är tyngre än flygbensin. Hade de fyllt vissa tankar med vatten så skulle man ju aldrig kunna utreda någon orsak. Var det så? Pontus hade lärt henne att klura ihop orsaker och samband av det man sett, och låta fantasin göra resten. Det fanns ju en vattenslang intill bensinpumparna.

Så fick hon en otäck idé för att komma därifrån. Hennes idé var att säga att hon ville göra sig av med sonen. Gärna belasta fiendens system för omhändertagande av ”överblivna”. Ännu hade han bara pratat med de andra barnen, inga vuxna, så hon började beklaga sig över att han var så obegåvad. De andra kunde ju inte veta det. Hon sa att hon hoppades kunna få in honom på något barnhem i väst, innan han blev för gammal. Här skulle han bara bli en belastning. För att lösa det, och slå två flugor i en smäll, ville hon se om hon kunde komma över de chip som försvann vid flykten, och samtidigt ta med honom på resan. Det kändes som ett livsfarligt upplägg, men såg inga alternativ. Generalen skulle ju mycket väl kunna ordna så att någon gjorde processen kort med pojken. Men oskyldig som han är, pojken, skulle Jahve slå tillbaka med järnhand om han fick sådana idéer. Man får inte döda oskyldiga!

Visserligen hade hon, dumt nog, försett sin dåvarande kollega, bara några kvarter ifrån Pontus och hennes bostad, med informationer om hur man kan ta sig in i lägenheten. Det hade varit bättre om hon var den enda som kunde det. Kollegan, som fortfarande var en viktig länk i organisationens yttre verksamhet, sade sig ha kollat lägenheten flera gånger, men hon försökte nu skapa osäkerhet kring om han gjort jobbet som han borde. Det var livsfarligt att ifrågasätta manliga aktioner, men den risken tog hon. Hon kände intuitivt att generalen inte avfärdade tanken, även om han inte sa så mycket om saken utan lät det bero. Det var ett viktigt steg i rätt riktning.

Hon förstod att Säpo hade undersökt lägenheten minutiöst, men när man inte vet vad man letar efter så kan chippen ju finnas kvar i den där lilla leksakskameran som sonen, mycket passande, inte var särskilt road av. Kollegan sa ju att det stod en allt dammigare hink, med många små leksaker i, badrummet. Han ville inte röra den, det kunde ju märkas, men han såg ingen leksakskamera. Men hon tänkte inte i dessa termer och hade en plan för hur det skulle gå till. Varför skulle det ske obemärkt? Vad fanns att förlora? Informationerna var ju två år gamla och knappast särskilt värdefulla längre. Det tänkte hon hävda, åtminstone. Risken att åka fast? Hon skulle ta med sig en burk cyankalium för att i så fall snabbt ta sitt liv, och efter en tid bad hon att få sådana tabletter. Plus några huvudvärkspiller.

Hon visste inte om den unga kvinnan som hon tidigare, lite försiktigt anförtrott sig till, hade snarlika funderingar, men hade börjat få den känslan.