Vinden får håret att röra sig, gräset kliar mot benen och bakom husknuten står berget ståtligt. Jag behöver inte vända mig om för att se att det målas om där bakom mig, och i en för stor keps och smutsiga tröjor står några av de visaste människor jag vet och ler, samtidigt som väggen går från blå till vit. Tittar jag upp så ser jag din skugga utav trygghet i furustugan på tolv ynka kvadrat som nu blivit vårt tillfälliga hem, och jag blir alldeles varm i magen. Men jag tittar inte bakom mig, jag tittar inte upp, jag fångar gräsets enstaka strån och insuper kärleken, den harmoni jag eftersträvat, och för en stund får uppleva.