I fredags begravdes U:s pappa. Det blev en fin begravning och jag är glad att jag fick vara med. Även om själva tillfället naturligtvis var allt annat än upplyftande så kändes det hedrande att få vara med och ta farväl. Han försörjde sin familj genom sitt skrivande när han levde. Fru och tre barn. Köpte hus och sommarstuga, möbler och allt vad det annars innebär med att ha en familj. Mycket imponerande! Helt fantastiskt faktiskt, då man tänker efter vad som krävs. Att varje dag sätta sig på den där stolen, vid den där maskinen och skriva: Trots blockeringar, mentala spöken, rädslor, uppgivenhet och trötthet. Att vara författare är inte som många tror att sitta och vänta på inspiration och sedan skriva den där boken. Att vara författare är hårt jobb. Och inte heller har du någon att skylla på. Du är utlämnad till dig själv, med allt vad det innebär. Att vara författare är att sätta sig ner och ösa ur sig själv. Att skriva. Varje dag.

U:s pappa hann faktiskt läsa några av mina dikter och uppmanade mig att fortsätta skriva och läsa. Han sa typ: Trots att texterna ofta känns hastiga och att han har för bråttom, så finns det något där. Han var inte direkt typen som lindade in saker – även om det sägs att han blev ”snällare” då han blev äldre, så hur lite han än såg skrivarådern blänka rådde han mig alltså att gräva. Bara att ta till sig. Det är värt att lägga energi på. Helt oavsett ger skrivandet mig så mycket ändå, så jag skulle fortsätta hur hopplöst talanglös jag ändå var.

Begravningar gör att man påminns om hur förgängligt livet faktiskt är. Man påminns om döden. Och som jag varit inne på tidigare, hur skrämmande eller sorgligt detta än är, så berikar det oss. Jag är fullständigt övertygad om det. Insikten får oss att leva värdigare och fullare. Men ändå. Begravningar, avslutet, det är svårt att få ihop allt. Ena dagen här och andra dagen inte. Skiljelinjen är brutal och omöjlig att riktigt förstå. För att citera U:s pappa: ”Livet, det är bra underligt alltihop ändå.”

Löpningen då. Jorå ett av alla de där lättare passen med Wiggo. Ett pass som jag inte kommer att minnas, trots att det kändes behagligt och bra att jogga runt de 7 kilometerna. Jag kände tacksamhet under min tur. Tacksamhet över att jag kan springa. Tacksamhet över att jag är frisk. Så många är sjuka och kan faktiskt inte det. Springa. Tacksamheten har vuxit med löpningen. Jag är mer glad över det jag faktiskt har och ser inte lika mycket till vad jag inte har. På så många sätt gör löpningen mig till en bättre människa, det blir bara mer och mer tydligt. Avslutar med en dikt av Tranströmer som fångar gårdagen:

Begravningarna kommer
tätare och tätare
som vägskyltarna
när man närmar sig en stad.

Tusentals människors blickar
i de långa skuggornas land.

En bro bygger sig
långsamt
rakt ut i rymden.

Antal km: 7,30                 Min/Km: -     Dagens läxa: -