Det här med tid. Det är bra underligt ändå också med den. Hur den fungerar och hur vi förhåller oss till den. Idag är det den andra november, klockan är inte mer än strax efter nio, och solen värmer faktiskt mitt ansikte under morgonpromenaden med Wiggo. Jag rör mig med ett lugn och tänker på hur skönt det ska bli att sätta sig och äta frukost sedan, i lugn och ro. Att låta dagen dra undan, utan att göra något speciellt alls.  Jag har ingenting som jag måste iväg på: Inget jobb, inget Komvux, inget Miroi. Inga ärenden eller måsten. Ingenting. Jag ska bara polera några texter, ta en löptur med Wiggo, läsa ut "Den solidariska genen", av Göran Greider, kanske bläddra lite i Bibeln eller någon diktsamling som jag inte läst på mycket länge och sedan bara vara.

Den mycket fridsamma och mycket behagliga tanken hinner inte riktigt sätta sig förrän en orolig klåda river i mig. Hade jag verkligen helt fritt på schemat idag? Var det inte idag jag skulle ha samtalet med Jonathan på 1-Life? Jag river upp mobilen ur min jeansficka och klickar upp Google-kalendern – vilket för övrigt är en sjukt bra tjänst - och ser att visst, 10:00 ska jag vara där.  Jag hinner se att klockan står på 9:30 innan jag flippar ner fodralet över mobilen och börjar springa hemåt.  Jag hör hur gubben nere vid hörnet hejar och sedan skriker efter mig :" Nu har det nog blivit för mycket va!?" Jag rundar hans hus samtidigt som det går runt i mitt huvud.  Jag har ingenting nerpackat, ingenting i magen och har inte ens fått en mugg espresso av de minst tre som jag brukar dricka på morgonen. Jag rafsar ihop kläder och skor i en påse ställer en mugg under espressomaskinen, tar med mig muggen till bilen och kör de en och en halv milen till gymmet.

Jag är där 9:57, vi pratar om löpning, kost, sömn, träning och allt möjligt. Och jag berättar om mina mål. Om hur jag vill springa maran under 4-timmar och samtidigt springa längre än jag någonsin tidigare gjort. Nio, tio mil. Jag vill ner i, genom och förhoppningsvis också komma ur de svackor som sådana sträckor innebär. Jag vill ge mig själv en riktig utmaning och är övertygad om att jag kommer växa av det. På så otroligt många fler plan än just fysiskt, samtidigt som det ju också drar min träning framåt. Får mig att fortsätta, hålla mig frisk och mitt blodsocker på en hyffsad nivå. Det blir helt enkelt lättare att hålla igång med mål framför sig.

Jonathan gör en ”halv screening” av mig och precis som tidigare är det styrka i framförallt höft, bål och rygg som jag behöver jobba med. Men även ben och fotleder. Han visar mig några övningar och sedan diskuterar vi träningsfilosofi över året. Han råder mig att lägga de allra flesta passen - om inte alla, under min OBLA-puls. Jag vinner inte mycket på att ”maxa” nu och dessutom sliter det för mycket. Farten ska vi jobba på närmare våren. Nu fokuserar vi på volym och styrka. Att kontinuerligt lägga på mil och samtidigt flytta OBLA-pulsen än högre. Detta samtidigt som jag måste lyssna på kroppen, äta riktigt, försöka få till sömnen och allt vad det innebär med att försöka hålla sig skadefri. För det är det allra viktigaste. Kontinuitet, så att jag kan bygga upp mig till våren och öka belastning med ökad fart.

Timmen med Jonathan blir nästan 1:30.  Efter det kör jag åtta fyraminutersintervaller och skruvar ner tempot till 5:00 min/km för att inte gå över 172 i puls och samla på mig mjölksyra. Värdet mättes upp på Modo Sports Academy i våras. Ett test som ingick i den löpargrupp jag var med i. Och imorgon är det dags för uppföljningstestet. Det ska bli spännande att se om det har skett någon förbättring. Om jag har flyttat min tröskel högre upp. Jag tror det. Jonathan tror det. Men vi får se, imorgon är det dags. Vo2maxtest med laktat. När jag är klar på bandet kör jag styrka då jag ändå är här, något som också är underligt. Att jag överhuvudtaget mentalt pallar. Att inte tråkdödskänslan infinner sig efter typ tredje intervallen. Kanske börjar jag att bli van löpband nu. Möjligen har mitt inre kapitulerat och kommit till freds med själva idén. Det är då inte alls lika vildsinta protester som åker runt innanför pannbenet på mig idag. Jag springer klart den åttonde intervallen, kör styrkan och ser att klockan står på 12:40.

Som sagt var, tiden är en märklig sak. 12:40! Och det känns som 30 minuter har passerat. Två timmar och fyrtio minuter har gått utan att jag riktigt har varit där. Eller tvärtom, tiden har gått och jag har varit fullständigt närvarande i varenda sekund av den. Otroligt skönt för mig som annars tillbringar så mycket av min vakna tid i sinnet, i djupet av mitt inre. Och jag tycker faktiskt ofta om att vara just där. Men ibland kan jag behöva något annat. Det kan nästintill kväva mig i perioder. Jag blir spyless på mig själv och mina egna tankar. Det blir för mycket av inre resonemang och dialoger. Tankar på skrivprojekt, dikter, meningar, existensiella funderingar och melankoliska platser rör runt i mitt huvud nästan varje vaken sekund. De här 2 timmarna och 45 minuterna var helt tomma och en välbehövlig paus för mitt sinne. Och imorgon kommer ytterligare 25 minuters vila för mitt inre. Testets tid, ett rum jag garanterat kommer att flyta in i och fullständigt fylla ut.

November är inte bara en sotsvart himmel och två knutna nävar i fickan mellan jobbet, måsten och sängen. November kan också vara vårvärme. Så sträck upp ditt ansikte mot solen och njut. Tiden. Ur led är faktiskt varje sekund. Ett unikt och mycket märkligt slag, som tyst, men inte klanglöst samlas för att fylla ditt jag. 

Antal km: 8,20                    Min/Km: -                           Dagens läxa: Räkna inte sekunder