Modo sports academy igår och omtest av Vo2max med laktat. Ett litet kvitto över hur jag står fysiskt och om jag skött min träning de sista sex månaderna. Vägning, ett stick i fingret, på med pulsband och sedan värmer jag upp innan vi går igenom testet. Hastighet- och lutning på bandet kommer att höjas till jag viftar bort och inte längre kan springa. Jag får en mask som täcker min näsa- och mun fastsatt och sedan kör vi igång. Kroppen är spänd men jag försöker hitta en sorts rytm och tänka på att dra djupa långa andetag. Jag har inte mer än 5-10 timmar på löpband och masken gör att jag inte riktigt ser var jag sätter fötterna. Det är lite arktisk riverdance över min löpning och nu är det säkert än mer pingvindans från sida till sida.  Men jag försöker slappna av. Försöker sträcka på mig och springa så rakt och fokuserat jag bara kan. Jag fokuserar på den nedsläckta tv:n som finns rakt framför mig. Den svarta bilden som reflekterar min överkropp. Herregud, vad konstiga armrörelser du har. Vad du ser underlig ut då du springer. Du kan inte springa grabben, thats it. Bakom mig har jag Jonathan som hojtar åt mig: ”Det är bra Robert, det ser bra ut. Lätta ben. Kom igen nu. Du kan det här.” Kom igen grabben du kan visst. Nu biter vi av, tänker jag och försöker centrera mig själv över skärmen. Simmar jag ur bild är det färdigt. Mitt i Robert.

Stick i fingret och hastigheten höjs. Och såhär håller det på ett tag och allt känns faktiskt helt okej, förutom den där masken då som gör att jag inte riktigt ser mina fötter och fixerar en lite klaustrofobisk känsla för mitt inre. Men jag kan hantera obehaget och det strömmar ju faktiskt frisk kall luft ur den. Trevligt, trevligt. Det lilla rummet där testet körs var varmt redan från början och är nu mycket varmt, nästintill kvävande.  ”Nu höjer vi lutningen lite också. Kom igen!” Nu börjar det snabbt bli påtagligt mycket tuffare. Andningen blir medvetnare och jag skickar ut benen än mer krigiskt. Nu jävlar ska du få löpbandsmaskin!

”Också höjer vi hastigheten lite. Kom igen, lite längre fram. Kämpa på nu!” Jag försöker hålla i medan tankar på hur jag rullar nerför bandet sköljer genom mig. Och bakom mig hör jag Jonathans pepp allt svagare och svagare:” Kom igen nu Robert, 10 sekunder i taget. Fokusera nu. 10 sekunder till kan du. 10 sekunder…” Jag sträcker ut fingret för sticket. ”Inte än”, säger hon, ”Kämpa på nu.” Nu mer dunsar jag över bandet än springer. Mina ben är som stammar av kåda. Hon höjer hastigheten igen och jag hör Jonathan: ”Nu bygger vi styrka. 10 sekunder till… Kör nu så du kan vara stolt då du kliver av. Så du kan känna att du fått ut ditt allt. 10 sekunder.”

Jag hinner inte… Jag åker bak! Det går inte längre! Jag vinkar av, tar tag i räckena och hoppar åt sidan och står och andas med benen fulla av syra.

Vill du veta dina värden, frågar hon. Jag hör på hennes röst att det är positivt. De kommer att vara bra. Bättre än tidigare. ”Gärna”, säger jag och drar bort svett från min panna med överarmen.

”Ditt tidigare värde på ml/kg/min var 4.5 och idag mätte vi dig till 5.5. Din OBLA- puls från förra testet låg på 172 och den har du höjt till 183. Du har gått fram starkt och har riktigt bra värden.” Och jag vet inte riktigt vad jag ska säga till henne. Tack säger jag och bara står där och andas med ett fånigt leende och känner mig stolt, nöjd, glad och allt möjligt. Jag tackar Jonathan också för min utveckling och går och duschar och byter om.

Innan jag åker hem tittar jag in till henne som skötte testet igen och säger tack. Jag pratar lite med Oskar och Gong från löpargruppen som kommit för att köra testet, dricker en espresso och åker sedan hem. I bilen tänker jag kring träning, det lönar sig faktiskt. Det gör ju faktiskt det, trots att man är långt ifrån 25. Och Modo sports academy, vilket ställe. Det är professionalism i varje detalj, med en personal som är ödmjukt nedtonade och inlyssnande. Man känner att de vet vad de pratar om.  Så mycket kunskap, och ändå lyssnar de nyfiket och med respekt på mina tankar. Ett riktigt fint ställe. Kvalitet överallt. Men jag tvivlar på att jag skulle pynta de 36,000 kronor per år som ett guldkort kostar, även om jag hade pengarna. Visst får du mycket. Yppersta kvalitet på alla plan. Men ändå, 36,000 ! Det kan man få rätt mycket annat för. Och sedan, rent faktiskt. Det är ingen annan än dig själv som kan göra jobbet. Din träning.  Du kan få hjälp, men du måste flytta benen över dina gränser själv. Och idag fick jag ett kvitto på att jag faktiskt gjort det. Nöjd. Men nu blir det att försöka fokusera på det som jag tycker är mindre roligt. Styrka, rörlighet och balans. Jag måste lägga på mig bra mycket mer muskler om jag ska nå mina mål. Det duger liksom inte att pingvina mig fram om jag ska komma dit. Men det blir imorgon eller övermorgon eller dagen efter det. Idag ska jag bara njuta över faktumet att jag faktiskt gjort jobbet. Jag har det på papper!