"vad jag bryr mig om nu
är att aldrig ge hjärtat rakt ut"

den där meningen gör fysiskt ont.
jag får lite svårt att andas varje gång jag hör den
och jag har viskat den för mig själv så många gånger
att det nog kan klassas som självskadebeteende.

jag lovade mig själv att inte sakna någon
som aldrig var värd det
men helvete vad jag saknar och försöker glömma
men det går inte
för när jag försöker glömma så minns jag bara.

jag grät så mycket över det där
som varade i knappt en månad
och sen skämdes jag
när jag tyckte att allt gjorde ont
och du bara hade sommarlov.

jag minns när jag sa att jag kände mig liten
och du svarade
"i mina ögon är du stor"
och jag kunde inte sluta le den dagen
för jag trodde att det (du) var äkta.

vi skulle ha gått på melissa horn på gröna lund tillsammans
men det slutade med att du gick dit med någon annan
och jag stod längst bak med mina vänner
och låtsades att ingenting gjorde ont.

det kom ett litet "förlåt, du är en fantastisk tjej"
och jag bröt ihop fullständigt för att du tog dig friheten
att klappa mig på ryggen
när det var du som hade vänt mig om.

det tog inte många sekunder
innan du var någon annans och
någon annan var din
och jag

jag stod ensam kvar och var bara min egen