Det har tydligen regnat medan jag sovit tänker jag med en trött blick riktad genom mitt köksfönster. Det plingar till och jag drar ut mina vegetariska biffar med potatis och sås från mikron och sätter mig tillrätta vid furubordet. Det som hängt med ända sedan 1991 och sett och stöttat så många galenskaper. Inget bord som man direkt skryter över men ändå, för mig är det speciellt. Så många märken och minnen som ryms över dess skiva. Den som jag täckt över med en röd-vit-rutig duk. En sådan där med lite italienskt stuk. Det ser ändå helt okej ut. Och under den där duken vibrerar som sagt alla minnen.

Nog med nostalgiflödet, jag lägger tallriken med ett halvdussin andra tallrikar i diskhon, tar en mugg espresso och börjar klä på mig löparkläderna. Jag går mellan datorn och byrån där alla kläder ligger. Varvar plagg och statusuppdateringar på Facebook. Jag läser om Sveriges naivitet och går och tar på mig understället. Om muslimers blodtörst och dess omänsklighet. Infiltrationen av jihadistkrigare till Sverige och funktionströjan. Hur de är genetiskt födda som onda och vindbyxorna.  Giriga, tjuvar och bedragare som kommer hit för att leva på oss är de alla. Jag drar reflexvästen bestämt över huvudet och slår fast kardborrefästena mot bröstet. Alla statusuppdateringar kommer från en människa som inte har gjort ett ärligt handtag på 30-år. Från en människa med 7-årig grundskola som bildning  och som på något sätt ändå känner att han står över alla andra. Varför är det ofta så? Att dessa människor så bestämt tror att det är dem som ska lära oss alla någonting. Det känns mycket bra att få komma ut.

På med pannlampan och vi joggar iväg efter att ha gått några hundra meter. Jag är mitt inne i ett jobbpass. Två nätter gjorda, två att göra. Och ute är det grått. Grått, svart och så lite grått, och grått och blött och ändå mera grått. Det har inte blivit så många kilometer under veckan, fullt förståeligt då jag jobbar natt torsdag-måndag och då det också varit mycket annat. MSA, Komvux, ärenden och sådant där. Livet helt enkelt. Jag försöker därför få till lite volym idag, 12-13 kilometer kommer det bli.

Benen känns pigga, jag försöker titta ner mot min vänstra sida där Wiggo fjädrar ut när vi springer, där som det saknas gatlampor. Vi stannar till två-tre gånger men håller annars ihop i ett hyfsat tempo. Jag bär pulsklockan på min handled igen. En ny från Adidas i Tyskland. Den fungerar marginellt bättre än den förra som var trasig. Den här funkar åtminstone, den mäter hastighet och allt sådant där. Pulsen är precis som tidigare. Mycket oexakt och inte riktigt tillförlitlig. Nåja, jag har ju hastighet och det är målet för det här passet. Att känna in ett lämpligt tempo för längre distanser. Jag skulle vilja kunna ligga i 5:00- 5:10 tempo, men det är utopiskt över 4 mil. Jag inser det, men 5:30 – 5:40 kan vara möjligt om jag får vara skadefri. Jag lägger mig i alla fall på runt 5:20 tempo och försöker hitta en rytm. Det fungerar helt okej. Allt känns bra. Jag känner mig lycklig i allt det gråa som vi klyver. Jag med min pannlampa och Wiggo bredvid, lojalt travande vid min sida över vattenpölarna.

Det är en mycket grå hund som försöker skaka torr sin päls innanför dörren. 12 kilometer, och det syns att det tagit på honom. Han rör sig något mer mödosamt, om fem minuter kommer det inte synas ett skvatt på honom. Om fem minuter efter jag duschat bort allt svart och grått grus så kommer han att få spelet och flyga fram över sängen. Jag berömmer honom, sätter munstycket mot pälsen och vrider på kranen.

Det är helt svart ute nu, jag stryker min hand över den italienska-duken och tar en klunk ur min smoothie. I sovrummet hör jag hur Wiggo busar och morrar och någonstans sitter någon och delar statusuppdatering efter statusuppdatering om det arabiska hotet. Någonstans sitter någon och sprider rädsla, sitt förakt och rent rasistiska åsikter. Någonstans sitter någon och ser människor som en hotfull massa. Som ohyra. Jag sitter vid mitt bord, det där med märkena i. Jag känner de där märkena, har lärt mig av dem. Och ute är det grått, om två timmar ska jag på jobbet för att jobba ytterligare en natt. Det känns ändå okej. Jag mår rätt bra. Numera mycket oftare än tidigare. Jag gör ingen statusuppdatering idag. Åtminstone inte riktat utåt, mot DE andra. Jag tar hand om mig själv. Åtminstone gjorde jag det idag. Det känner jag stolthet över.

Antal km: 12,46                  Min/Km: 5,37               Dagens läxa: