Räknehögen, dina händer har redan släppt taget. Orden brummar. Alldeles genomskinliga, trängre in, bryter samman. Ta loss dem. Ser verkligen tomt ut. Grinden står vidöppen. Den fladdrar nästan med vinden. Den dunkar åtminstone mot asfalten och gräset kröker sig. Gräset som spränger gränserna. Gränsen som blommar. När någon kommer ut, försvinner någon annan in. Vid porten glänser ni. Ni som tvingas gå. Ni som tvingas stanna.

Vänsteryra. Fåglar som gnuggar näbben i boet. Det lyser där ni ropar.
En kråka. En skata. Gatan är alldeles tom. Och ni springer fortare förbi när alla ögon glänser. Där alla bländas av det som glänser. Det är nästan kyligt här. Regnet studsar så stilla mot marken och gruset färdas. Under en sula tränger du in. Hårt i skåran borrar du fast ditt buckliga skinn. Du är stenen. Där ingen rör dig. Bara gummit håller fast. Gummit så hårt när jag känner med tummen. Så mjukt med din rygg i bakhåll.

Räknehögen, dina tänder bleknar därför att ni väntar. Jorden stelnar. Alldeles nersolkad, rent av skitig, genomskådad. Skruva fast dem. Stinkande droppar bokstavligen svävar i luften. Och hon som pekar känner ingenting. Något ligger under näsan. Partikeln. Artikeln lästes åter och om. Där bränner dem.

Bara vid mötet bränner dem. Bara när någon nuddar skrämmer dem. Seendet? Känslan? Kännande? Medlidande? Lidande?
Känner med lidande. Inlindad i alltet.

Förblindad av alltet.