Tar över kanten, ligger i gräs våt som
mun, försagda ord
gräset trånar luft.

skavd rygg kröker stommen,

ingen vittnar i denna ökenstad.




cykelmänniskorna, dom turistande måsarna lyfter
utanför fönster,

dörr är lätt förseglad, odjur

ett oljud bryter in, någonstans mellan lakanen
rinner svettpärlorna oavbrutet?

d smakar salt
i vattnet, havet för långt bort
bara horisont bryter linjär
tidsuppfattning, historien
revolterar med

men

ordförruttnelsen bleknar

bakom gardinen
strålar d. inte riktigt närvarande




vi är det minsta
största havsdjuret
plankton, hur kan något så litet
få bäras av sån tyngd? är lösgjord
från din berättelse, den tynger inget
sant. bara sakta
rörelsekatastrofen där armar
blundar
för luftmotståndet, sträcker den överbord

en tunga är bara jord.




milda marionetter, dockor spridda över marmortaken
tegelhusen,
fasaden blir dräkten du beklär, aldrig skådat något
vackrare än skavanken