Jag hade varit ute runt en timme och hade drygt hälften kvar av mitt pass. Den asfalterade raksträckan jag sprang över var plågsamt tråkig. Vädret hade gått från något grått tryckande, till ett grått tryckande med ett stilla regn, till absolut skyfall i ett grått helvete.  Regnet kändes mer som hagel i kylan. Jag var pissblöt och förbannade hela grejen. Och återigen dök den där tanken upp.  Varför springer jag? frågade jag mig själv. Varför i hela #¤”&% springer jag egentligen? Varför utsätter jag mig själv för det här? Och den här gången var det inte bara tankar. Vokalt utstötte jag mina funderingar, medan tanken på att stanna och dra upp mobilen från bakfickan på camelbacken för att ringa taxi dök upp. På riktigt.  Det kändes verkligen meningslöst och idiotiskt med de 10-12 km som återstod av dagens 20 kilometer. Kayano 21:orna. De som jag för dagen valt för att testa om värken vid fotknölen skulle komma att bli bättre kändes alltmer pjäxlika. Som jag hade fötter i betongsuggor med en kärna av ostelnad cement.

Jag mindes hur det hade varit under maran. Under mitt första lopp någonsin när jag sprang i de här skorna. Åtta grader och regn över 42 kilometer. Och jag älskade det. Eller, gjorde jag verkligen det? Speciellt var det åtminstone, överlägger jag med mig själv. Och minnet från loppet i regnet tänder något i mig. Min moral höjs och jag medvetandegörs om något välbekant. En doft.

Vad är det som slår emot mig? Jag nystar i mitt inre medan jag drar av min iskalla panna med fingervantarna. Huvudet värker en aning i kylan och jag störs av den täta trafikens dån, lastbilarna som drar förbi och sprayar mig med än mer väta. Men doften, den är så bekant. Den får det att kännas bra i magen. Tryggt och välbekant liksom. Men varifrån. Vad är det mitt minne sammankopplar den med? Sekunden senare slår det mig. Det är ju från bageriet i min hemby. Där jag som liten knodd kunde gå in och köpa gårdagens wienerbröd, eller få flarnen gratis i en pappersstrut om jag hade tur. Konditoriet där Jessa alltid stod för rekorden på flipperspelen. Där veckopengen gick till godis och Space Invaders. Människorna där som präglade mig. Originalen. De vuxna, mer anpassade. De missanpassade ungdomarna och så då vi, barnen. Alla fanns vi samlade på samma lilla fik över CocoBahia, kaffe, dammsugare, snus, godis och någon kvarting renat som det smusslades med under bordet ibland. Exakt den doften är det. Minnena drar mig genom raksträckan. Rödljusen!? Jag trycker på knappen och är tillbaka. Dyngsur, men min moral är bättre. Jag kommer att trampa mig igenom också den här rundan. Taxin får vänta. Jag skapar minnen.

Och naturligtvis var mycket som väcktes under raksträckan romantiserat och efterhandskonstruktioner, men är det ändå inte så vi alla gör.  Kanske speciellt vi som springer. Ultravasan någon?  Minnen därifrån?

 Antal km: 20            Min/Km: ?          Dagens läxa: Sysselsätt hjärnan