... och hjärtats slag
ebbar sakta ut ...

Det är i dessa stunder
insikten växer inom
och tvingar mig 
att se och känna
det faktum att läget i sig
är en bra bit allvarligare
än blott bara akut ...

Idag 
eller inatt
är det en sådan stund ...

Och jag måste bekänna
att det inte känns
så där alldeles bra ...

Speciellt 
när känslan återkommer
vid slutet av vart annat 
eller vart tredje andetag ...

Panikångest?

Önskar det vore så väl ...

... men på något sätt och vis
lyckas jag finna en ljuglimt till
som ger ny energi nog
för att hjärtat ska slå några slag
tillräckligt för att syrenivån
ska hinna återställas
för att luften ska räcka ännu ett tag ...

Intill dess nästa ljuglimt
dyker upp eller blir till
och bjuder mig på bonustid
tillsammans med ett litet hopp
om att jag snart nog kanske ska få
en möjlighet till att kunna återgå
till ordinarie flödet av tid i mitt liv ...

Men i stunden som är
just nu och här
känns det inte bra
på något sätt ...

... ty 
det är ej så lätt
att finna nya ljusglimtar
när väsentligheter bara blir fel
trots att de i grunden
inte skulle kunna bli
något annat än fullständigt rätt ...

Likväl vet jag med mig inom
att jag kommer att överleva
också denna natt
om än jag ännu ej har 
en aning om på vilket sätt ...

... därför att jag måste
och för att det inte finns något alternativ ...

För att jag älskar mina nära och kära
men också för att jag älskar att leva
och få fortsätta uppleva 
allt det andra som jag vet och upplevt
finns i detta liv ...