Människor faller
likt höstlöv mot marken
Liv släcks
som ljus i natten
Hjärtan slutar slå
som trasiga urverk

Blod vilar mot frostig asfalt
och vi känner såren
Öppna ögon som aldrig mer sluts
och vi ser dem
Förvridna kroppar i den stilla natten
och vi sörjer dem

Världen skakas
och människor tappar balansen
Rädslan ligger över oss
som en våt, kall filt
Och vi sörjer
Någons pappa, en dotter och en bror

Vi ser er och era röster hörs
långt efter de sista andetagen