Genom mörkret springer jag, en timme och tio minuter i blå zon är min tanke. Ett lugnt och medellångt pass för volym. Ett lågpulsat pass som inte ska slita så mycket och ändå kommer att ge god träningseffekt. Ett aerobt pass som de säger. Ett pass för att bygga styrka och få lite ordning kring mina egna tankar kring en del saker.

Och jag vet inte riktigt vad jag ska säga eller tänka kring det som händer. Med Paris, Libanon, Syrien, Irak, ja världen. Allt känns bara fruktansvärt, surrealistiskt och ohanterbart. Jag har inga riktiga trådar kring mina egna tankar. Det finns liksom ingen tydlighet längre. Kriget som vi såg det under 40-talet, 60-talets Vietnam och 90-talets Irak, genom Gulfkriget, det finns inte längre. Det finns liksom ingen tydlig front längre, förutom då den som löper rakt igenom vår vardag. Och kanske är det också där vi också måste börja? Jag tror det.

Vi kan inte alla åka till Kurdistan och ansluta oss till Peshmergastyrkor för att aktivt och direkt slåss mot terrorn. Och inte heller tror jag att det är det mest effektiva sättet heller, för att på bred front över tid medverka till en bättre värld. Även om Peshmerga och krafter som direkt strider naturligtvis i allra högsta grad också behövs. Vi behöver både och för att vinna. Vi behöver en rå samlad och besinningslös kraft, men också individens nyanserade kraft och kärlek.  Vi behöver människor som i sin vardag sprider värden som är toleranta, välkomnande och kärleksfulla. Människor som gör det direkt motsatta som Isis vill.

De som vill ha oss till schackpjäser på ett globalt fält. Vitt mot svart. Förvägrar vi dem det och istället ställer upp pjäser som är rosa, gula, blå och orangea så kan de aldrig vinna. Genom att utmana våra egna fördomar och gå emot vår rädsla, genom att måla brokigt i en samtid med krafter som skriker efter likriktning så vinner vi. Jugoslavien, Rwanda eller Hitler-Tyskland. Vägen till förstörelse, det Isis och främlingsfientliga krafter vill, det stavas Homogenitet. Dit vill vi inte. Hur starkt de polariserande krafterna än skriker om stängda gränser, muslimers landsförvisning, om give’em hell för alla utom etniskt svenska så måste vi försöka stå upp och ge en annan röst. De här krafterna spelar Isis rätt i händerna. De vill göra livet till ett helvete för de som flytt från de här svartflaggade djävlarna, de vill ha de härifrån. Ut från landet med dem bara. Och vad händer då? Då vi driver människor tillbaka och uttrycker avsky och hat, jo vi driver några rakt in i terrorsekten. Vi tätnar de svartflaggades led.

 Egentligen skulle man kunna säga att de gemensamt strider för samma sak, nämligen ett globalt krig. Vitt mot Svart. Ett ondskefullt parti där det från bägge håll talas om tydliga spelregler. Men ondskan har inga sådana, därför måste vi stå upp mot också de här rösterna och försöka skapa färgglada celler runtomkring oss. Och när det blivit tillräckligt många celler så växer en regnbåges kropp över alla mörka krafter och med tid finns där inte längre tillräckligt med människor i skuggorna, finns där inte längre några trevande händer att sätta en svart flagga i.

Jag läser hur Frankrike sänder ut sina styrkor mot Isis. Och längst fram, långt inne på fiendemark tågar en liten men sägenomspunnen och mycket fruktad styrka fram. La legion entrangere – Den franska främlingslegionen. Tydligare kan det egentligen inte bli. Vi alla behövs om vi ska vinna mot de som flaggar svart. De som skändar själva innebörden av att vara människa.

Batterierna har inte mycket kraft kvar, ljuskäglan syns knappt när jag tar de sista stegen mot min port, men jag ser att regnet återigen börjar falla. Idag hittade jag gluggen och några tankar. Ibland har man tur. Trots att det lyste svagt, idag hade jag ljuset med mig genom mörkret.

Antal km: 11,24                  Min/Km:6:14                      Dagens läxa: Måla