Vad det än är som rör sig så måste jag veta det, tänkte jag. Jag visste att det fanns en väldigt lång båtshake för räddningsändamål, längre ut på bryggan. Nu var det väldigt mörkt men jag var tvungen att gå dit och se om den fanns kvar. Jodå, jag balanserade ut på den smala spången. Den fanns kvar, men fastbunden med tunna snören. Antagligen för att undvika lek men så man ändå skulle kunna rycka bort den om den skulle behövas för sitt syfte. Jag ryckte till och den lossnade, men jag halkade också bakåt så västen fastnade i båtshakens fäste. Hur det än gick till så stapplade jag hit och dit utan att kunna se var jag satte fötterna så jag hamnade i vattnet. Det var grunt, kanske bara en halvmeter, men nu stod jag i iskallt vatten och kände hur fötterna genast började domna bort. Jag lyckades behålla balansen hela tiden genom att använda båtshaken som en de lindansande akrobaternas balansstång. Men fötterna skulle strax börja stelna om jag inte skyndade mig att komma upp på terra firma. Månen hade gömt sig än mera. Åt vilket håll var det. Det var närmast kolmörkt nu. Genom att treva med båtshaken kunde jag dock klura ut åt vilket håll jag skulle försöka famla mig framåt. Visserligen väldigt grunt, men stenigt och svårt för varje steg.

• Nu sitter vi i samma båt!
• Vem? Vem sa något?
• Ska vi hjälpa varandra? Jag ser bra fast det är så mörkt. Jag sitter fast vid iskanten. Kan du sticka hit båtshaken och sedan hålla i ordentligt.
• Jag kände hur fötterna blev allt stelare men tänkte att i situationer som denna avvisar man inte samarbete. Jag klarar mig nog ett tag till. I samma ögonblick tittade månen fram bakom sin slöja och gav lite vägledning. Jag sträckte ut båtshaken mot kullen, och sedan blev det för mörkt för att kunna se något, men kände att något trevade efter änden. Jag svepte den lite i sidled och kände till sist att något tog ett stadigt tag. Nu skulle jag alltså hålla i ordentligt, hade denna någon sagt.