Egentligen hade jag tänkt flytta det här passet till imorgon då jag vaknade 13:00 och kände mig lätt bakis och fullständigt utan energi. Och detta utan att ha druckit minsta lilla spritdroppe. Som vanligt är det min sömn som spökar. Som vanligt sover jag som greve Dracula om nätterna och känner mig lika blek om dagarna. Och inte heller är jag -till skillnad från greven - särskilt pigg under nätterna.  Men jag ångrar mig, jag checkar av veckans långpass idag och tar helt tränings- och ärendefritt imorgon, då kan jag ha full fokus på att vrida om dygnet. Bara vara hemma och pyssla och se till att jag är vaken, och sedan stupa i säng runt nio-tio och förhoppningsvis sova.

Jag förbereder ett glas med sportdryck och lägger fram en banan, Wiggo får följa med runt en mil och sedan ger jag mig iväg för en mil till och möjligen ytterligare några kilometer.  Klockan är lite över 18:30 när vi kommer ut i den krispiga luften. Månen lyser nästintill isket över det mörka landskapet. Det är lugnt, storslaget och jag känner mig nöjd och stolt över att jag ändå tog mig ut, när det plötsligt låter ”Bloff!”  Vi har varit ute cirka 40minuter och jag stannar upp. Nedslaget är dovt men kommer tydligt från mig. Vad tappade jag?  Bajspåsen dinglar fortfarande i min vänstra hand. Något från mina fickor? Men jag har ingenting med mig. Kan jag i någon sorts förvirring ha låst och tagit med mig nycklarna? Nej, det var inte det ljudet. Ingenting metalliskt, det här var ett mer mjukt nedslag. Något annat? Allt jag har i fickorna är 33ml sockerlösning med jordgubbssmak. En gel som jag tänker ta efter jag droppat Wiggo i lägenheten och sprungit ytterligare 5-6 kilometer. Jag kan inte riktigt placera ljudet, men det låter ändå som...! Men bajspåsen finns ju fortfarande i min vänstra hand!? Lättare….! Den känns mindre på något sätt? Jag hinner inte riktigt vrida lampan mot påsen förrän det dova nedslaget får sin förklaring. Över vindbyxorna ser jag de bruna fläckarna. Doften, nedslaget, gödslandet, det slår upp i mitt medvetande och jag fylls av äckel och en sorts skräck.

Hitchcock, Fåglarna. Avföringen. Skräckscener drar runt mitt inre när jag sätter hakan mot mitt bröst och ser hur reflexvästen, vantarna, den nya mörkblåa jackan… Överallt har skiten kastats ut i min pendlande armrörelse. Och längst fram på tåboxen sitter själva ”Bloffet”, nedslaget i formen av en frusen bajskula.

”WIGGOOOOO!” skriker jag, och rycker honom mot mig. Naturligtvis är det inte hans fel, men jag måste helt instinktivt rikta mitt äckel och min ilska mot någonting. Jag drar vänster tåbox mot det frostiga gräset, men det går inget vidare att få bort avföringen, tvärtom blir det nästan värre. Bajset har redan smetats ut och frusit fast i skon. Jag drar upp jackärmen och tittar på klockan, 7,32 kilometer. Jag har en kilometer hem genom byn innan jag är hemma, måtte jag inte möta några människor nu då.

Jag möter en man med en gråhund som skäller vildsint när vi springer förbi dem långt, långt ute mot vägen till. Hunden märkte, än han då? Vem vet, vem bryr sig intalar jag mig själv.  Över gångbanan kommer ytterligare tre reflexvästar mot mig, och jag tar återigen ut längst mot vägen till för att dra bajsmolnet ut mot gatanl. Det kan inte hjälpas om jag verkar smått autistisk. Jag vill stanna och säga:” Ursäkta, det var inte jag. Det var min hund.” Eller, det var ju de där jävla påsarna. Wiggo, har ju egentligen inte gjort något. Det är bara de där jävla påsarna. Minst två gånger tidigare har det hänt att de spruckit på sidorna. Men då var det dagsljus och jag såg vad som hände innan jag hunnit gödsla ut precis allt över mig själv.

Jag tar av mig alla kläder, duschar och tvålar bort avföringen från skon. Det varma vattnet i kombination med tvålen jag gnuggar mot tyget frigör en mycket svår och mycket vidrig lukt. Kväljningarna hissas genom min kropp när jag går ut för att skicka ner sportdrycken och en banan i magen. På med nya kläder och skor och iväg igen för minst ytterligare en mil.

Om det bara vore så lätt. Humöret är minst sagt påverkat, det blåser isvindar mot mitt ansikte, jag rullar upp buffen över näsan och drar upp vänster jackärm var femte minut. Allt känns väldigt jobbigt och motigt innan jag kan läsa av 20 kilometer på klockan på min vänstra arm.  Klockan är en bit över nio när jag förbannad, trött, äcklad, lättad och lite stolt stiger in. Och som alltid står han där och viftar på sin vitbruna svans. De bruna ögonen skjuter villkorslös och omedelbar kärlek rakt mot mitt hjärta. Naturligtvis är ingenting ditt fel. Och återigen måste jag mentalt påminna mig själv om varför jag gör det här, när inte den direkta löparfixen kommer.  Påminna mig själv om hälsoeffekterna: min diabetes, energin, välmåendet och målen. Maran under 4 timmar och för att flytta mina egna gränser långt bortom vad jag trodde var faktiskt möjligt. Ultror över 5-20 mil. För att nå mitt max och kanske se att jag faktiskt kommer ännu längre. När allt känns som en menlös och förlorande kamp. När strävan och precis allt känns som en ljummen påse skit. Då är det viktigt att påminna sig själv om dessa saker. Varför man måste igenom saker för att utvecklas. Svett, värk, utmattning, blod, skit, äckel, nederlag och självförakt.  Hur också detta är viktigt för att nå det som en början kan ses som omöjligt. För att uppnå den där fullständiga och sanna känslan av att allt faktiskt är möjligt, på alla plan. För att bli starkare. Därför springer jag. Även när inte den direkta meningen finns där framför mig. När kläderna är fulla av bajs, när jag är trött, frusen och mest vill dö då gäller det att påminna sig om hur utveckling faktiskt kräver offrande. Hur det växer genom gödsel.  Något som Timbuktu fullständigt utsökt formulerar i meningen: ”Alla vill till himmelen men ingen vill dö.” Just så! Även jag, fast idag dog jag ändå lite.

Antal km: 20,41                  Min/Km:6:16                      Dagens läxa:  Köp nya skitpåsar