... över tiden
otillfredsställd
oavsett 
graden av längtan
utfästa löften
och obesvarade önskemål ...

Då förändras 
något litet men väsentligt
i fundamentet 
till det som sammantaget
ger förutsättningar för
och näring till 
den livsnödvändiga sinnesfriden ...

När tiden går
och väntan blir
till veckor,
månader och år ...

... utan att väntan
besvaras med annat
än upprepade eller nya löften 
vilka redan när de avges
känns som om de 
vore avlossade från höften
på vägen mot något annat mål ...

När det finns
starka känsloband
till den som för väntan
så länge varit föremål
nås efter en obestämd tid
som kan vara allt ifrån
några veckor till flera år ...

... byter omärkligt
motivet för vår längtan
sitt perspektiv
och förmålet för vår längtan
övergår från att vara
den nära, kära och en gång
så njutbart underbara
till att i minnet komma bli
allt mindre tydlig i sin kontur ...

... på vägen mot 
den punkt i tiden
då den intet annat är
än en kvardröjande fiktiv figur ...

Nog kan insikten
när den väl infinner sig
få en att känna sig som
en fullständig idiot ...

... ett blåögt
naivt spånigt fån
som saknar omdöme
och inte förmår
skilja mellan ...

... vad som känslomässigt
är ett uttryck för 
ett obestämt hopp och önskan 
om något
i en icke överblickbar framtid
om än dess skarpa tydlighet 
äger en styrka och emfas
i detta här och nu ...

och
vad som är
intet annat
än ett känslomässigt
medvetet rån ...

Likväl jag tror
att vi nästan
alla var och en
oavsett substans
i den längtan vi bär
väljer att fortsätta 
tro på det motiv
vår känslomässigt
bundna längtan när ...

... utan någon 
närmare granskning,
analys och bedömning
av trovärdighet och karaktär
hos den som förmålet
för vår innerligt starka längtan är ...