Minns du när du lärde mig att känna;
när du väckte en låga inom mig, en med mål
en som brann för alla, med alla;
minns du när vi skiljdes från de andra?

Eller när de kastade grus på oss;
hur elden flammade upp, jag ville bränna
men du höll mig tillbaka, höll dem tillbaka;
minns du hur dina säkra ord fick dem att skaka?

Och när du fann mig på bron;
klättrade över, stod vid min sida
och med den handlingen gav mig syfte;
minns du hur solidariteten blev mitt löfte?

Även de gånger då jag slog dig blå;
fylld av hat mot smärtan som du väckte
krossade spegeln i ditt skärande namn;
minns du de ärr jag lämnade på din arm?

Jag vill inte säga förlåt;
mitt hat för dig har gjort att jag älskar
det som har hänt, det skulle nog hända;
men tack vare dig har jag lyckats vända.