Den himmelska sängen, kolsvart och djup,

mjuk som sammet och kall som is,

beskådar allting, på nåt vis.

Jag såg på Guds boning en stund..

Långsamt, långsamt, smälte ditt namn

som en sockerbit funnen

på tankarnas tunga

den, som talar i silentium.

Det vinterlandskapet, helt naket, höll andan,

en båge av ljus for förbi..

en fallande stjärna gjorde sorti

och försvann helt ur sikte och sinne.

Den himmelska sängen, för evigt har sett

vad som sker när en stjärna upphör,

i samma sekund, något annat blir fött,

lika stjärnklart och vackert och skört.

De andra låg kvar där de mös i sitt täcke,

de vet vad det är när ny kärlek blir till.

Tindrande, blinkande, sedan helt stilla,

de lyste med lyssnade öron.

Det bästa de vet är en högläst nattsaga

som börjar med "det var en gång",

för högt ovanför, hördes klingande toner

från jorden, en nyskriven sång.