Doften din dröjer sig kvar på mitt finger,
timmar passerar och tid stannar av.
Var du nu finns, hur jag fasar och undrar
om seglen har hissats på ditt himmels hav.

De dagar och år som du fanns i min närhet,
den tid utan namn eller mening och mål
som kunde ha använts till nöjsamma ting
har försvunnit med gårdagens skål.

Så kommer jag sent, i din senaste timma
att hälsa dig väl inför slutliga färden
och märker den frid som du äntligen funnit
på väg mot den friare världen.

Allt är omvänt, din är lyckan, ej min,
fast jag avundas inte av ödet, din lott.
Stanna! Jag vägrar att släppa dig fri -
men du redan har lämnat och gått.

När doften avdunstat och inget finns kvar
och timmar och dagar igen flyter åter
ditt namn väcker känslor av värme så klar
jag minns dig med skratt - men jag gråter.