Medan den rundnätta solen långsamt sänkte sig i väst, kastades ett varmt ljus som ett täcke över ängen. Med en suck satte flickan sig på gräset och tittade på ängsblommorna. De som växte omkring henne var av olika form och färg och precis som sångare i en kör, lutade de sig åt samma håll medan de sjung sin stämma i den lätta kvällsbrisen.

Flickan sträckte upp båda händer och försökte frigöra sig ifrån tiaran som hon bar på huvudet. Under den korta tiden som hon hade burit den hade den blivet ordentligt intrasslat i sitt hår. Målmedvetet och försiktigt lossade hon sina lockar ifrån stenarna och det silvriga pannbandet och när hon äntligen var fri ifrån det, kände hon hur en välkomnande känsla av lättnad kom över sig.

Det var en vacker sak egentligen med sin massiva mängd glittrande ädelstenar som var fastsatta på en sirlig diadem smed av vitguld. De flesta av stenarna var vita men några var gröna och några var blåa. En juvel som var dessutom större än de andra och som var placerad mitt fram på tiaran lös med en djup röd färg. Den var blodröd som en ros. Djupt och skimrande som ett glas rött vin sken det men som med vin, talade det sin mening i tysta toner som bara den som höll i glaset kunde höra.

Hon undrade vad den röda stenen stod för?

Kvällen föll i en allt snabbare takt nu. Hon lutade sig tillbaka för att vila sig mot en mjuk gräsbeväxt kulle och med diademen vilande på bröstkorgen och med ögonen lätt stängda, tillät hon sina tankar att få vandra hit och dit. Tankarna blev ett med vinden som girade med små förändringar fram och tillbaka, men mestadels höll den sig till en och samma riktning.

Detta var det vackraste diadem hon någonsin hade sett - mycket mindre någonsin blivit ombedd att bära - och hon hade tagit emot det. Med huvudet högt hade hon burit det vart hon än hade gått. Men efter ett tag hade hon lagt märke till att det fanns något fel med det tungt smyckade ännebandet.

Till att börja med passade saken inte ordentligt. Det var inte för stort eller för litet men det kändes på formen att den inte var menad för hennes huvud. Förutom det, var den tung att bära på mer djupgående sätt. De skyldigheter och förpliktelser som var knutna till det skulle inte ha stört henne om det hade passat henne perfekt, men det var något fel i dess grundläggande struktur. Hon kunde inte sätta fingret exakt på var problemet låg men det var ett faktum som var så påtaglig att hon hade gått med en obehaglig känsla i magen i flera dagar, en som inte ville släppa.

Flickan var perplex. Hon hade förväntat sig att goda och vackra ting skulle vara lätt att bära med tanke på att de hör till livets positiva spektrum, och kanske några tiaror hade den natur, men hennes tiara var annorlunda. Med den fundering främst i pannan öppnade hon ögon igen.

Solens sista strålar målade slarviga skuggränder på ängen och hon satt rakt upp. Endast ett tunt band av brandgul och violett fanns kvar av solens härlighet i himlen och dessa strimmor kramade horisonten i avståndet. Dagen hade gjort sorti medan natten höll på att göra sin entre. Sval, fuktig luft ersatte snabbt solnedgångens eftervärme och luften över ängen hade med samma blivit tyngre.

Det ornamenterade huvudbonaden var i hennes knä och hon studerade den igen. Med solens försvinnande hade alla stenar förlorat sina färger och djup. Var och en av dem, precis som blommorna omkring henne, hade blivit svarta och juvelerna kändes kalla.

Flickan ställde sig upp med tiaran i handen medan hon tittade upp på himlen där kvällsstjärnorna långsamt hade börjat träda fram.

På impuls och med all sin kraft svängde hon snabbt runt och med ett skri kastade hon pannsmycket högt uppe i luften. Ansträngningen gjorde att hon tappade balansen och föll i gräset, men hennes blick släppte aldrig en sekund tag i det som hon hade kastat bort. Hon såg hur den mörka silhuetten av en dröm som faktiskt inte var hennes egen, blev mindre och mindre i fjärran.

Den utsmyckade tiaran kom i en långsam spinn medan den klättrade högre upp i himlen. Av någon anledning som inte kan förklaras, började det snurra ännu snabbare när ett större avstånd hade skapats mellan den och jorden. När diademet lämnade stratosfären för att bli en del av den sammetssvarta evigheten slet en vit diamant sig bort ifrån diademet och for iväg in i schaktet av svärta som omgav det. Ett par sekunder senare åkte nästa sten av och inom kort hade varje briljant, smaragd, safir och den allena rubinen lämnat silverpannbandet.

Ädelstenarna fortsatte att fara framåt på enskilda vägar tills de hittade var sin plats och mening i himlen. Där och då och på varje juvels rätta ögonblick blev dem en efter en till alldeles nyfödda, glänsande stjärnor.

Flickan hade försökt följa tiaran in i evigheten men någonstans längs denna färd hade den försvunnit ur hennes syn. På samma gång märkte hon hur nya och ljusare stjärnor syntes till i natthimlen. Dessa stjärnors klarhet och strålning var något som hon inte hade sett tidigare. Stjärnorna blinkade med märkbar och ständig briljans mot himmelens svarta ridå som om de var artister på en grandiost scen.

Vissa stjärnor skinnade i grönt och några var blåa. De flesta var briljant blinkande vita, men en av dem var röd i en färg som ägde ett djup som hon var säker på att hon kände igen ifrån någonstans tidigare, men hon kunde inte säga ifrån var.

Den stjärnan var blodröd som en ros. Djupt och skimrande som ett glas rött vin sken det men som med vin, talade det sin mening i tysta toner som bara den som höll i glaset kunde höra.