Jag krängde snabbt av mig min fårskinnsväst, den hade jag ju värmt med min egen kroppsvärme, och svepte in barnet i den, och tog det i famnen. Ännu en samförståndsblick, innan jag med viss möda tog mig ur den lilla ruffen upp på däcket och iland. Jag började halvspringa längs bryggan. Jag tappade något på vägen, fick det på ena foten innan det försvann över bryggkanten. Av tyngden jag kände mot foten, antog att det var en av de där stenarna som jag plockat upp, och fäste ingen notis vid det.

Bakom mig såg jag att kvinnan kom efter med det lite äldre barnet i handen. Nu såg jag hur ansträngt hon rörde sig och dessutom haltade. Jag öppnade kombiluckan baktill på bilen och lade det lilla barnet där. Nu rörde det lite på sig men verkade inte vara vid medvetande. Försökte gnugga in lite värme i armar och ben i skenet av bilens innerbelysning. Jag kom åt betydligt bättre nu, än i ruffen. Bredvid mig stod mamman med vattenflaskan och jag klev åt sidan då jag förstod att hon ville försöka mata den lilla igen. 112 tänkte jag. Ambulans! Var är mobiltelefonen? I vilken ficka lade jag den? I västen, kanske. … Eller ?