Jaså! Det var tacken! Först ställer man upp till 100% och lite till. Sedan blir man bestulen på bilen! Hon bör vara – eller åtminstone ha blivit - väl medveten om att jag skulle få mycket långt att gå för att få kontakt med civilisationen igen. Var telefonen låg bör hon ha förstått. På havsbotten. Oavsett vart hon åkt så märker hon ju att stugan och den lilla byn ligger väldigt avlägset och med en enda tillfartsväg, om hon inte redan, själv, gått den långa sträckan. Jag kan naturligtvis ta en cykel och cykla till närmaste bensinmack som låg en dryg mil bort, men hon kunde ju inte veta att jag hade den möjligheten. En sådan slyna! Eller hände möjligen något medan jag var nere och kontrollerade stearinljuset i båten. Å andra sidan kunde ju någon annan ha stulit bilen, men här händer ju aldrig något åt det hållet, än så länge, så hur troligt var det? Och just exakt då jag kollade ljuset? Nää…

Jag tittade för säkerhets skull efter, och tassade försiktigt en trappa upp till mitt sovrum. Först då kände jag stanken. Jag tittade in lite mindre försiktigt än det från början var tänkt. Visst var hon borta. Liksom barnen. Den lille pojken hade både kräkts och bajsat ner min säng. Jag såg också att underlakanet var urdraget ur sängen och utslängt genom fönstret. Täcket var borta. På det sättet hade hon nog minimerat svårigheten att återställa sängen i sovbart skick, men behövt hålla pojken varm. En liten gnutta positivt tänkande, slog det mig, också för mig. Och detta i samma veva som hon ansåg sig behöva komma till ett sjukhus omedelbart. Det var min hypotes, i alla fall.

Nu sansade jag mig mera. Hur hade jag själv agerat? Skulle jag ha väckt min välgörare och försökt mig på en ordlös vädjan om att köra en okänd sträcka till något sjukhus? Detta efter att ha fått sängen nerspydd. Vad skulle jag ha gjort om min välgörare inte hade fattat, kanske försökt leka doktor själv, eller på annat sätt tagit kommandot, medan man oroat sig för den lilles liv? Ja, eller nej, jag skulle absolut ha väckt min välgörare i det läget, men tänkte att ur perspektivet från en annan kulturell bakgrund, så kunde logiken vara en annan.

För övrigt var det ganska lite bensin i bilen, men det kunde hon ju inte veta. Så slog det mig. Det finns ett gatukök som är öppet dygnet runt cirka tre mil bort. Hade hon letat efter någon civilisation den här tiden på dygnet, såförsöker man nog hålla sig till de stora stråken. Det kändes ganska troligt att hon har sökt hjälp där! Där kan man räkna med att det finns telefon, även om man kommer från en helt annan del av världen. Bil kunde hon uppenbarligen köra.

Jag gick in i förrådet och fann att det var hyggligt med luft i däcken till cykeln och gick tillbaka för att förbereda mig. Tre mil på den gamla cykeln. Hmm. Den nya cykeln var ju hemtagen för säsongen. Visserligen kunde jag klä mig varmt och hade fortfarande så pass mycket mat att jag kunde grunda med en hygglig frukost. Utan limpa dock. Den tog slut, kvällen och natten före.

Men så var Murfy där igen. Redan efter en halv kilometer fick jag punktering och blev tvungen att leda tillbaka cykeln. In med cykeln i boden igen. Jag var inte på bästa humör, men försökte ändå vara konstruktiv. Jag hade för övrigt inget val. Så såg jag den lilla söta aktersnurran till gummibåten. Den hängde där cykeln stod. Vidare slog det mig att den gick på samma oljeblandade bensin som grästrimmern. Till den hade jag dessutom en full dunk! Den här lilla motorn hade jag prövat att ha som reservmotor i träbåten, så saken var ganska klar. Jag ämnade ta båten till civilisationen, även om det skulle gå långsamt.

Efter en timma var jag på väg i kanske tre knops fart. Motorn skramlade en hel del, eftersom en kåpa satt löst, men vad gjorde det. Med en papperstuss kunde jag få den tyst en stund, men sedan behövde jag trycka dit tussen igen. Det kunde jag leva med, som läget var nu, och reagerade inte mot att skramlet ibland ändrade karaktär.

Nu hade jag kurs mot staden, där även polisstationen fanns. Räfst och rättarting! Vad var det för person jag hade hjälpt? I mitt stilla sinne var jag inte längre särskilt hjälpsam trots att mina svårigheter var högst måttliga jämfört med den lilla familjens. Jag fick lite dåligt samvete, där jag satt längst bak i båten och såg hur gryningen blev allt vackrare. Jag kände mig också dum som förutsatte att man, bara för att man var i en svår nödsituation, nödvändigtvis måste ha den högsta moral och tacksamhet som tänkas kan, om man blir hjälpt. Men jag ville absolut ha tillbaka min bil!

När jag hade kommit ungefär halvvägs till staden bytte jag hand att styra med. Det hade jag gjort många gånger, för att värma händerna, men nu ämnade jag slänga ut de stenar som jag plockat på mig kvällen före. De behövdes ju inte längre.

Men var de inte fyra? Nu fanns det bara tre! När jag letade upptäckte jag att det var ett hål i fickan, och anade genast att något kunde vara annorlunda än jag trodde. Hålet var ganska litet., och något låg längre ner i västen. Det var inte självklart att en av stenarna hade kunnat passera hålet. Jag klämde på detta något, längst ner i västen, mellan fodret och själva fårskinnet. Jag blev hoppfull och kände och klämde. Jodå, det var telefonen som låg där, och pillade snabbt fram den. Jag kunde dessutom se att ett okänt men lokalt nummer hade försökt nå mig flera gånger den senaste timmen, men först efter det att jag börjat köra båtmotorn, så jag hade väl inte märkt det, av det skälet. Kanske hade jag förväxlat dess svaga signaler med skramlet från motorn. Jag stannade motorn för att få tyst omkring mig, och funderade lite. Vem kunde det ha varit? Jag hann inte tänka många sekunder innan den ringde igen. Samma nummer.

• Hej, jag heter Ahmed och jobbar på ett gatykök. Den stod här på tomgång i almost tre timmar, och med ljyset on, så jag yndrat bara om något är fel, och stängde den. Men ten är fortfarande olåst. Den var igång när jag gick på min skift. Men ten står fortfarande kvar. Dessytom har jag jobbat natt och slytar snart och ska åka hem. Jag kan köra bilen hem om ty vill!
• Det är alltså en bil, min bil, vi talar om?
• Ja, enligt polisen så. Jag ringde och frågade, och fick sedan ditt mobilnymmer, men väntade så man inte stör folk medan sover. Klockan är ju åtta ny, och...
• Så vänligt av dig. Är bilen oskadad, den blev nämligen stulen nu under natten.
• Jag såg inga fel eller bycklor när jag tittade till den. Jag hade gjort det lite då och då, men för små stynd sedan tog jag nyckelen och ny yndras jag. Ska jag kanske bara låsa ypp den och lämna nyckelen till min kompissen i kassan så ty kan hämta ten senare.

Ahmed verkade vara en riktigt ärlig och hjälpsam person. Men jag hade blivit misstänksam. Var han kanske bara en medhjälpare i något skumt av större dignitet. Skulle bilen användas till något högst tveksamt? De som förfogar över den skulle ju kunna jobba i lugn och ro om de ämnade göra en stöldraid med en i god ordning lånad bil. En rymlig kombi, dessutom.

Jag behövde tänka men ville inte säga det. Jag berättade därför mycket detaljerat om vad som hänt under natten, fram till hur jag nu satt mycket ensam ute i skärgården och huttrade. Han lyssnade vänligt och sa att han gärna kunde ta med en hamburgare. Men jag gav inga besked. Jag frågade till sist efter hans mobilnummer så jag kunde ringa honom om jag skulle behöva. Så slog det mig att det kunde vara ett lagom tack-för-hjälpen om jag bad honom köra hem den, och ge honom en slant, men en fråga kvarstod. Skulle bensinen räcka. Det borde vara ganska tomt i tanken nu. Men jag tänkte delvis högt, och sa att i så fall skulle han behöva vänta över en timma, för det var ungefär så länge jag hade varit på väg, och det skulle ju ta lika lång tid att återvända. Jag nämnde det som en möjlighet, plus att han skulle kunna få en slant för besväret. Jag skulle återkomma.

När vi lagt på bet jag mig i läppen. Nu hade han i vilket fall som helst förfogande över min bil till vilket syfte som helst. Och kvinnan med barnen kanske var införstådd. Kanske rent av hade levererat den.

Jag ringde nu polisen men såg att telefonbatteriet sjöng på sista versen.