Helt plötsligt stod du där
med hjärtat i handen
och tårar i ögonen
och sa
hur jävla fantastisk jag är
och att du inte borde
men inte kunde låta bli
fan förlåt.

Du sa att det inte var något infall.
Inget du slängde ur dig
inget du säger nu men sen ångrar
och inte något du glömmer sen
utan något som du tänkt
länge
jättelänge
fan förlåt.

Jag såg i din blick att du trodde
att dina känslor var besvarade
och sen såg jag i din blick
när du insåg att de inte var det
och jag såg
hur allt hopp försvann när jag
på en millisekund
hann skaka på huvudet och säga
nej
fan förlåt.

Du sa att du läst mina texter
och att jag alltid varit din plan A
och det gör så ont att skriva det här
att jag knappt vågar formulera det
för tänk om du läser
och tror att jag vill
ändå
fan förlåt.

Så länge jag kan minnas har jag velat
att någon ska säga alla de ord
du sa till mig
där och då i mörkret
på gatan
och jag ville inget hellre
än att känna likadant
men hur mycket jag än vill
så kan jag inte
fan förlåt.

Det var så fruktansvärt jobbigt
att säga
nej
aldrig
du är min bästa vän
och det är så jag vill ha dig
och inte på något annat sätt
fan förlåt.

Och när du vände dig om
och gick hem till ditt
så förbannade jag mig själv
för att jag inte kunde känna
lika starkt för den
som äntligen
kände
för mig.


Fan. Förlåt.