Muren stod i vår bakgård,
vi kände dess skuld och dess skam,
den klöv itu bröder och älskande hjärtan
i hatets och rädslans namn.

Taggtråd, svält, stöld och död,
människoförakt och synd,
världen - hon grät för jorden var röd..
men vi lovade, ALDRIG IGEN!

Murar byggs åter på gården,
i åsyn på utsträckta händer.
Rädslan gror och hjärtan blir hårda,
det stängs både dörrar och länder.

Vart tog all barmhärtighet vägen?
Hur kallt kan man se på en syster i nöd?
Världen - hon gråter, för lögn är vårt namn,
för marken och haven blir röda.