På väg in i den vackraste skugga,
som evigheten äger.

Utan all teologi.

Och historia.

Natten väntar mig,
med sina trånade bröst.

Som omfamnar mig.

Min missförstådda värld berör dem icke.

De vill bara ha mig i sin famn.

Och trösta mig.

Och de vill säga till mig!

Varför sitter du uppe skriver?

När frälsningen finns så nära?

När kärleken finns så otroligt nära?

När du har den kärlek,
som är så förunnad?

Mitt simpla.

(oerhört komplicerade)

Svar blir bara;

”Att!

Jag har svårt,
mycket svårt.

Att välja mellan kärlekens kärlek!
Och konstens kärlek”

Båda dessa krafter,
försöker slita mina armar av mig.

Som när de i antikens Rom.

Knöt rep på de dödsdömdas händer.

Och fäste de andra ändarna i sadlarna.

Och lätt hästarna springa åt två olika håll.

Och folket i Coliseum jublade i sina vinfyllda sinnen.

När de fick se blod och kroppsdelar,
släpandes i gruset på arenan.


Skillnaden är!

Att när de fäster sina rep i mina händer.

Och när hästarna börjar dra riktigt hårt!

Så drar jag hårt tillbaka.

Och drar hästarna emot mig.

Lägger ner hästarna,
utan att skada dem.

Drar ner ryttarna med sina masker och svärd.

Och frågar dem,
med sina egna svärd
mot sina egna struphuvuden.

Vem beordrade detta?

Jag kommer att skona er om ni berättar.

(jag skonade dem).


Jag klev upp på läktaren så lätt.

När alla konstens krigare frigjordes.

När alla mina missförstådda skyddade mig.

Hela arenan jublade.

När jag kastade ner den,
som beordrade allt.

Till sina egna tigrar.



Epilog.

(När jag sedan klev ut från arenan,
i natten,
som en fri man.

Mötte jag min älskade.

(som också blev fri)

Hon frågade mig;

Varför klarade du av detta?

Jag svarade endast;

"Jag var på väg in i den vackraste skugga,
som evigheten äger.

Jag längtade endast (och som fan) efter dig.

Och då kan mycket få saker stoppa mig!")