Under vår tunna, sårbara yta av hud
Skapas små fragment av minnen i form av molekyler,
Med små känsloatomer inuti
Flytande, flyktiga, alltid på färd
Det är så de utgör sin ursprungliga lagring,
Symboliserar vilka vi var, är och kommer att bli.

Men var försvinner minnen när vi dör?
Glada, ledsna, lyckliga, förtvivlade
Går de bara upp i rök?

För oavsett vad som har varit, vad som är, eller vilka äventyr som än väntar bortom horisonten
Har våra minnen alltid ägt rum
De har alltid varit, är och kommer alltid att vara.

De är någonting som inte går att se på, att ta på
Som daggen i luften en tidig morgon
Värmen av solen en ljum sommarkväll
De bara existerar i okänd form.

Det är dessa vi känner av ibland,
När vi känner någonting ömt susa igenom oss
Alla skärvor av gamla minnen och känslor
Vågor av värme, rysning av kyla
Tillhörande ingen annan nu än evigheten själv
Lånad av oss i endast korta moment

Det är lite så det är med minnen och känslor
Som energi, alltid på färd
Till slut flyr de vår kropp för att byta skepnad, tränger ut ur kroppen som ånga

För att aldrig gå förlorade
För att alltid spela roll
För att alltid symbolisera vad vår existens nu än utgjorde, utgör och kommer att utgöra.