Vi är barnen som glömdes bort,
vi är de som inte ens var med
när agnarna skulle sållas ifrån vetet.

Vi hade redan setts ut att bli
den grupp
som medelklass, överklass
och sönderarbetade (men hederliga) medborgare
skulle kunna spotta på
benämna såsom parasiter,
odugliga att leva ett liv
inom dessa härligt skotskrutiga täcken
som moder stat och fader lagbok
lagt över oss alla
för att skydda ifrån
det otäckt äckliga
som vi utsågs att stå för.

Kallas in till ett möte med skolpsykolog
tiden kan variera men oftast redan
i lågstadium,
få veta
att du själv är orsaken
till alla dina (och andra elevers) problem
för det är ju så mycket lättare
än att utreda och se
vad som verkligen är fel.

Vem ska känna trygghet
och våga berätta
om det
som verkligen pressar och skaver,

(senare byggs upp till ångest,
antidepressiv medicin
behandla
fast tiden redan är förbi)

när stormötet bedrivs
som en hederlig gammal brittisk rävjakt?

Kopplet det var ni,
den ensamma räven,
redan uppstoppad
satt i ett hörn
för att stå som minne,
det var vi.

Vi som utsågs
av er som var utsedda
att se
barn som behövde bli sedda
för att de hemma försvann
i ett ingemansland.

Men det är
så mycket lättare
att skylla på en enskild
och senare i livet
förfäras och utbrista; Vad var det jag sa!
när bilder flashar förbi
på aftonbladet.se

\"Ännu en knarkare
åkte dit\"