Det var en gång två unga teknologie doktorer. En hette Magnus och var svensk. Den andre hette Rodrigo och kom från Mexico. De var kollegor på väg till en matematikkonferens i Polen. Sista biten från Sverige hade de gjort sällskap. Konferensen skulle äga rum i en mindre stad, till vilken kommunikationerna inte var den bästa. De räknade på mycket, men hade naturligtvis inte räknat med att tåget från flygplatsen utanför Warszawa skulle vara försenat så att de missade bussen, de sista 20 km till den aktuella staden. Någon ytterligare buss gick inte den dagen. Kanske inte ens den veckan. Polska är svårt. Staden hade ett namn med nästan enbart konsonanter så det var mycket besvärligt att ta taxi från den stad där man gick av tåget. Man måste ju förklara vart man vill bli körd. De skrev en liten lapp. Tveksam reaktion. Men 20 km? Det ska man väl klara ganska snabbt sa den ena matematikern som också var långdistanslöpare. Trots packningen. Den andre var också löpare, men inte fullt så utpräglat. Han hade dessutom mera bagage, och kunde inte vara utan den enorma stereoanläggning som han släpade med sig världen över. Men man kan ju gå. Men om jag tar ditt bagage och väntar här så kan du väl springa dit och låna en bil av någon kollega? Löparen tittade på sina blanka läderskor och tog några steg. Omöjligt! Skorna blir förstörda och troligen fötterna också.

- Har du inte löparskorna med dig?

Den andre matematikern rodnade och medgav att han hade glömt dem. I Polen är landsbygd landsbygd. Det vill säga inte särskilt bebyggd. De båda matematikerna traskade på. De blev allt dammigare om skorna och de 20 km kändes dryga. Så mötte de en liten skåpbil. Snabbt kunde de konstatera att det var en bil som levererade pizzor. På sidan stod namnet på staden som de skulle till. Att memorera telefonnumret till mat var ingen konst för två mat-ematiker. De tänkte samma tanke.

- Vet du vad pizza heter på polska?

- Nej, men det heter nog likadant på alla språk

- Ska vi beställa en eller två.

- Det är nog säkrast att beställa två så vi får lite prioritet.

- Vad heter ’två’ på polska

- Doe, tror jag

- Tänk om det betyder tjugo?

- Då blir det party när vi kommer fram.

- Det får väl plats tre personer, bagage och våra pizzor.

- Nöden har ingen lag och självklart ska vi lifta hem till bageriet.

- Självklart.

- Men tänk om doe betyder ’tjugo’? Eller kanske tusen!

De båda männen funderade på saken och gick vidare. Så kom de till en järnvägskorsning. Intill den fanns en liten stuga stor som en mindre svensk kolonistuga. Bommen som skulle hindra den så gott som obefintliga trafiken, när tåget kommer, var handvevad. Intressant! Den här händelsen inträffade faktiskt innevarande årtusende.

-          Det sitter nog någon där inne som vevar ner bommen när tåget kommer.

-          Det måste jag fotografera!

De båda matematikerna tog rast.

-          Kanske mannen där inne vet vad två heter!

-          Fråga du!

-          Jag vet vad ’ett’ heter. Det heter ’gedden’. Och additionen 1+1 ska vi väl kunna diskutera med teckenspråk och genom att rita i sanden.

Man knackade på. En liten och förvånad, ganska utmärglad man öppnade och tittade upp på de långa matematikerna. Dessa hälsade mycket artigt, och fick en tveksam nick tillbaka. Efter en stund lyfte gubben på mössan. Nu var det dags för konversation. Ordlös. Nästan. De pekade på solen och log. De slog ut med händerna och antydde att det var en härlig dag. Gubben gick och hämtade två ljumma öl och höll fram handen.

-          Har du några sloty, eller vad det heter?

-          American express! Sa den andre, medan han grävde i sin plånbok.

Gubben lyssnade men gick tillbaka med ölen, när han inte hörde vare sig sedelprassel eller myntskrammel. Så tittade han klentroget på den grävande matematikern en stund till. När han sedan såg plastkortet i den enes plånbok, slog han ifrån sig med händerna och skulle till att stänga om sig. Som tur var hindrade hans ganska stora hund detta, då denna hade vaknat och blivit nyfiken på husses förehavanden. Vovven stod och tittade i dörren. Det var uppenbart att det förelåg betalningsproblem. Gubben var på väg in, trots hunden när den andre matematikern knackade på honom på ryggen och pekade på en sandyta vid vägkanten, och gjorde tecken åt honom att följa med. Matematikern skrev 1+1 = i sanden, pekade på ettorna och gjorde tecken åt gubben att skriva 2. Han skrev 11. Då skrev matematikern 2 i sanden själv. Sedan pekade han på ettorna och sa ’gedden’. Så pekade han på 2:an, ryckte på axlarna och såg olycklig ut. Till sist sa gubben dva, och de båda matematikerna bugade och tackade. De hade fått tillräcklig bekräftelse och började knappa på sina mobiltelefoner. Totalt meningslöst. Det fanns inte en droppe eter i etern.

Gubben hade väl telefon? Hur skulle han annars veta när det var dags att fälla bommarna?

De både matematikerna tittade vädjande på honom och inom kort stod han i dörren med sin stabila bakelittelefon modell ä. Matematikerna tog fram sin lapp som de noterat pizzeriabilens nummer på och började vrida om den gamla tröga fingerskivan. Nu log gubben och höll luren åt dom. Han började tycka om sina gäster. Men vovven såg misstänksam ut. Hans svaga morrande var det enda som sades. Matematikerna tyckte att det kändes ofint att tala ett för gubben antagligen totalt obegripligt språk. Men gubben såg lappen. Han kände igen pizzabilens nummer, sken upp och sa ungefär. Dva pizza! Så tog han telefonen själv och beställde antagligen två pizzor åt de båda matematikerna. Polska är inte så lätt att förstå, men någonting i stil med dva och pizza tyckte de sig höra. Alla log och nu var de bara att vänta.

Efter en timme började de båda matematikerna att bli både hungriga och oroliga för att något hade gått snett. Gubben såg det, och de fick dela på en öl.

-          Så sade Magnus: Tror du att pizzabilen tar kort?

-          Självklart inte, men det ökar ju bara våra chanser att få åka med till staden för att komma till närmaste bankomat.

-          Det vill till att han inte snedtänder!

-          Var det inte en tjej bakom ratten?

-          Jag tror det.

-          Fram med kam och  eau de cologne. Stora charmleendet. Det löser vi!

Så fann de några blommor vid vägkanten och ansåg sig ha löst sitt betalningsproblem. Åtminstone första etappen. Knappt var de färdiga med detta förrän pizzabilen kom bakom en kurva en bit bort. Dammet yrde på den torra grusvägen och gubben vevade ner bommen precis innan den skulle passera järnvägsövergången. De vinkade åt den vackra kvinnan bakom ratten. Hon hann med två cigaretter innan tåget hade passerat och gubben vevade upp bommen så hon kunde komma ända fram.

Hon klev ur bilen och gick baktill och öppnade. Med en van gest tog hon fram de båda pizzorna och tänkte gå in till gubben. Han stoppade henne i dörren och pekade på de båda matematikerna. Hon mötte hans blick och han hennes. Så generad han blev där med sina blommor. Hon tittade på honom några sekunder, satte sedan ner pizzakartongerna på bomstativet och höll fram handen. I den hade hon en lapp med beloppet som skulle erläggas. Hon gjorde sig ingen brådska. Hennes extremt högklackade skor hade varit ännu högre innan det hårda gruset hade nött ner klacken till mera gripbara nivåer. Hon hade supertajta jeans och en grovstickad tröja som gjorde ena axeln bar. Hon var läcker. Trots armsvetten. Mörka ögon och långt krulligt svart hår. Cigarett nummer tre började ta slut. Hon slängde den och frågade via tecken språk om hon kunde få en cigarett? Matematikerna slog ut med händerna och kände sig urfåniga. Att röka ingick inte i deras tankvärld. Så förtydligade hon sig. Hon pekade på den enes bakficka, där han hade plånboken. Han tog fram den och visade sitt American Express. Hon tittade barskt på honom. Han tittade tillbaka och sa Rodrigo Gonzalez. Hon svarade Slanja eller något i den stilen, och plockade upp sin fimp från marken. Den andre lade till sitt Magnus. Det var hon värd. Hon visade upp en sedel och gjorde tecken att hon ville ha en sådan. Till all lycka kunde Magnus rita en bankomat i sanden och även skriva det konstiga stadsnamnet på den.

Situationen började klarna. Gubben och hon utväxlade några obegripligheter, och han gjorde tecken åt dem att klämma sig in i framsätet alla tre. Först Slania, sedan blev det lite kamp mot sekundvisaren om vem som skulle trängas med hennes. Rodrigo vann den ronden, och var till och med tvungen att lägga vänsterarmen om henne för att Magnus skulle få plats.

-          Kom här Magnus, sa Rodrigo

Magnus stod utanför och funderade på hur han skulle få plats i den lilla bilen. Ögonblicket därefter satt vovven där. Gubben flinade och drog långsamt ut hunden i kopplet.

-          Skynda dig nu Magnus! sa Rodrigo

I samma ögonblick som Magnus tänkte klämma sig ner ytterst på stolen var hunden där igen!

- MAGNUS, röt gubben till hunden och drog ut honom en gång till. Det var tydligen två som hette Magnus.

I backspegeln kunde sedan Magnus se hur gubben åt den ena pizzan och Magnus den andra.

Rodrigo satt i andra tankar. Det gjorde inget att han hade glömt löpardojorna hemma.