Hon tittar ut genom fönstren
inget noga utvalt café,
utan att se nåt
med en nästan tom kaffekopp
Vårt "gott nytt år" -
utan att det är det
Hennes ögon bakom glas
"detta är i sanning dagen,
då dagarna tar slut"
och jag hör henne ropa det
fast hon säger annat
Där hon lämnar mig -
på min resa mot Ingenmanslands baksida

Och idag bryr jag mig om solens krig mot natten
nåt som jag annars bara observerar
För ibland blir det tuffare,
när jag känner för att gråta och gör det
Och på perrongen,
mitt hjärta gör dom små volter
det gör när det är om nån det inte får
inträngd i ett hörn kan jag bara skriva om henne

Varje stjärnbild jag hittat på för henne
dom som lämnar mig genom vindrutor
dom som försvinner utan samförstånd
och jag vände mig om
solen går ner så snabbt
när jag är tvungen att lämna henne