Inlåst

Jag är inlåst i ett hörn.

Ett hörn jag vill spränga sönder,

någonstans i en halmhydda,

i South East Asia.

Eller någon annanstans.

Där jag får vara ifred.

Utan alla krav.

Alla dessa krav,

som jag patetiskt nog skapat själv.

Jag har inga problem med krav,
då krav är mitt liv.

Då jag ställer oerhört höga krav själv.

Framförallt på mig själv.

Ibland till och med omänskliga.

Men när människor ibland säger till mig att jag är omänsklig,
och undrar varför jag tål så mycket.

Så kanske jag börjar förlika mig med omänskligheten.

Det är precis just då jag känner,
att när de låst in mig i hörnet,
och kastat nyckeln.

Att jag måste spränga mig ut!

Och kasta mig ut i världen.

Till en halmhydda i ett avlägset land.

Där ingen vet vem jag är.

Jag kan ta en dykdag bland hajar och sköldpaddor,
komma tillbaka i skymningen,
äta lite nudlar,
och se solnedgången,
när jag sitter ensam
på
den rasfärdiga verandan och skriver.

Och sedan när min ensamma natt faller,
gå ner till sanden vid vågorna,
och lägga mig ner,
och höra mig själv andas tyst,
och se äckligt stjärnklara nätter.

Och se fiskebåtarna långt ute på havet,
lysa som prickar de också.

Och att sedan vakna,

och inte känna mig inlåst.

Och veta att den enda som äger nyckel är jag själv.