Jag vände mig om för att titta efter, och där stod hon. På knä, stilla, med nedböjt huvud. Jag försökte se henne i ögonen, men såg bara hennes vackra nedslagna ögonfransar och långa mörka hår som delvis dolde ansiktet. Ögonen på stenen? Mina extra ögon? Något som liknade en cykel skymtade strax bakom! Hon började sakta stråla av ljus, och lika sakta reste hon sig. Hon rörde sig med en enastående värdighet, tittade på mig på ett sätt som fick mig att tänka på en dröm som jag hade haft knappt ett år tidigare.

Det här är lite avslöjande, men drömmar rår man lika lite på, som att jag själv rått på, det som jag just hade upplevt.

Jag hade haft ett uppdrag i en stor hamnstad. Uppdraget bestod i att jag skulle undersöka rostens härjningar på skrov och rörledningar i stora tankfartyg. Jag hade fått riktigt trevliga vänner bland besättningen och de rederirepresentanter som var närvarande. De hade också varnat mig för de frestelser som fanns i varenda hamnkrog. Flickorna där var inte att leka med, men fick sina kunder bland sjömän som odlat sina egna våta drömmar i veckor till sjöss. När jag hade varit där några dagar och blivit förevisad hur det såg ut i ett par av dessa krogar, förstod jag vad de menade. Jag hade fått motta väldigt attraherande blickar, men visste vilka risker som gällde. Jag visste också att särskilt en man bland mina nya vänner gärna kunde visa mig ett ställe där flickorna var fräscha. Jag kröp till sängs den sista hotellnatten men var lite kluvet stolt över att jag kunnat motstå frestelserna. Då ringde det på telefonen:

-Va, har du gått och lagt dig? Det är ju läge för sista natten här. Med grabbarna. Häng med!

Jag brukar fatta snabba beslut och är inte sen att ändra mig om jag ser skäl till det. Och det hade dessutom känts oartigt att tacka nej. Vi åkte till ett sådant där ställe, tog hissen fyra trappor ner och befann mig plötsligt på någon sorts dansklubb, långt under marken. Detaljerna i drömmen var ganska fragmentariska men jag mindes hur vi plötsligt stod öga mot öga mot två unga vackra, men ändå, troligen, rätt bedagade kvinnor. Den ena hälsade käckt på min följeslagare, och tog honom under armen och tog ett steg åt sidan. De kände uppenbarligen varandra väl.

Den andra stod kvar. Det var tydligen meningen att jag skulle bekanta mig med henne. Hon var visserligen vacker, men hennes tragiska utstrålning betydde långt mera, så jag hade svårt att spjärna emot. Jag kunde nu inte tro annat än att jag befann mig på en lyxbordell och blev orolig. En sådan här situation måste man ju köpa sig ur, och jag hade bara småpengar kvar i aktuell valuta. Och så ska man förtränga sitt civilstånd. I nästa ögonblick höll jag ett glas whisky i handen, och jag försökte förklara på ett språk jag egentligen inte kunde: ”Jag är gift”. Det hade ingen verkan. ”Och?” sa den första kvinnan, som hade uppsikt över vår kontakt. Den andra bröt tystnaden och frågade tyst vad jag hette.  Anders, svarade jag lika lågmält.

Hon som verkade så fin, borde inte behöva tjäna sitt levebröd så här. Hon var på något sätt vädjande i sin ömma personlighet. Det var inte vad jag hade väntat mig.  Blond, rar och hon tecknade med en diskret men stel kroppsrörelse att hon ville dansa med mig på det stora dansgolvet alldeles intill. Visst fick hon det! Hennes framtoning var fortfarande lite dämpat melankolisk, och det ansiktsuttryck hon hade, gjorde ett väldigt starkt, men förvirrat intryck på mig, fast att jag anade vad det ytterst handlade om. Just det intrycket var det, som jag sedan den drömmen aldrig kunde glömma. Jag ville inte vakna, och gjorde det inte heller på vanligt sätt! Det kom successivt.

Men nu var jag vaken. Det var hon, och jag kände mig väldigt attraherad! Precis som i drömmen. Jag kände igen hennes leende från hennes förmenta förförelseprocess.  Hur blev det egentligen? Då, för lite mindre än ett år sedan, när jag absolut hade velat drömma en stund till. Nej, jag vet inte, drömmen tog slut där.

Så var jag med mitt medvetande tillbaka till stunden där uppe på klippön. Jag ville höra hennes röst. Konstigt nog för att bli helt säker på att jag inte misstog mig. Jag mindes nämligen bara hur hon sagt "allé", på franska, utöver namnfrågan. Också väldigt uttrycksfullt i all sin korthet. I drömmen alltså. Det var det enda hon hade sagt. Jag försökte med svenska:

• Ville du ha hjälp med något? Förstår du svenska?

Nu öppnade hon munnen och viskade på svenska. Åh, som jag tittade på den, munnen. Så vackert hon formade läpparna:

• Det behövs inte längre. Ja, jag talar alla språk.
• Alla? … Men … Vad var det som saken gällde, för en stund sedan?

Hon svarade inte, men nu såg jag att hennes ansiktsuttryck blev mindre allvarligt och mera moderligt. Men fortfarande lika vackert. Jag tittade henne i ögonen och hon tittade tillbaka. Ingen sade något, men jag hade ju ställt en fråga och inväntade svar. Om det inte hade varit för att situationen var, som den var, hade jag kysst henne, men vågade inte. Hon stod där, rak i ryggen, mitt framför mig, utan att något hände på en lång stund! Hon tittade då och då till mot sina fötter, men annars mest mot marken mellan oss. Eller var det rent av mot sin vackra barm hon tittade till? Skulle jag förledas att titta på den? Knappast, det fanns ingen erotik i luften, all kvinnlig skönhet till trots. Det var som om hon ville något, men också att jag skulle upptäcka det själv.

Hon borde ha känt sig fånig! Att stå så och titta moderligt ner i marken, och mot sina fötter ibland, utan att säga ett ord! Men jag klagade inte. Hon var det vackraste jag någonsin hade fäst ögonen på. Så kom jag på mig själv. Jag hade troligen stått och gapat som ett fån själv, när jag beundrade hennes vackra ansikte och figur, och gjort ett minst lika fånigt intryck, som jag nyss tänkte mig om henne.

Jag synade hennes kläder efter en stund. Det var som om hon var insvept i tunna kritvita lakan. Rena vita lakan som bland annat löpte i kors framför kroppen, väldigt välordnat. Så skämdes jag för min egen uppenbarelse. Skäggig, smutsig och med varmvatten i kängorna. Jag började skämmas och kände av ett dilemma. Hon var tunnklädd och borde frysa. Skulle hon uppskatta om jag svepte min stora fårskinnsväst om henne också. Detta arbetsplagg för skogshuggare var inte alltför rent, och luktade inte heller som man just då önskade.

Lite tvekande öppnade jag ändock västen och höll ut dess högra framstycke lite. För att bjuda in henne i värmen och tog med stor tvekan ett steg mot henne. Hon fick ju avgöra själv om hon ville ta emot mitt tysta erbjudande. Jag tog ett steg till mot henne, och hon ryggade inte tillbaka, den här gången heller. Och ett steg till, så jag kunde känna hennes vänstra sida mot min kropp och höra henne andas. Då kunde jag försiktigt lägga västens högra framdel över hennes rygg. Vågade jag det? Jo, det var välkommet, odören till trots. Visst frös hon. Jag märkte att hon uppskattade värmen. Ingen sa något. Jag kunde i det här läget inte låta bli att snegla på hennes ljuvliga barm, och himmelens makter må förlåta vad jag tänkte på, men då lakanen löpte i kors över barmen så jag kunde i vanlig ordning bara ana vad som fanns därunder.

Då såg jag det! Hon höll ett nyfött och sött sovande barn intill barmen! Jag såg det tydligt trots att månen hade krupit bakom ett ganska tjockt moln. Märkligt! Var kom ljuset ifrån nu? Här uppe på toppen av en enslig klippö mitt i vinternatten.

Jag var alldeles tyst trots denna enorma upptäckt. Hon var också helt tyst, och jag försökte dra västen lite snett så den också kom att täcka det lilla barnet. Jag njöt sedan av denna tystnad ytterligare en stund. Det var en så fridfull stund som man aldrig annars upplever, eller ens kommer i närheten av. Så fint det var att känna hennes kropp mot min, men jag jagade bort en basal instinkt som ville tränga sig på. Man är ju den man är. Så hörde jag ett svagt knäppande från datumfunktionen på mitt armbandsur. Tittade efter. Det var nu den 26:e december. Så vände hon sig mot mig:

• Du har väl inte sagt något?
• Sagt? Jag? Om vadå?
• Är det inte du som är den helige Anders?