Jag blev aldrig mer än din Nero,
sjungandes från randen
till brinnande Rom
Där kärleken slet
ett hål i mitt hjärta
där vinden drar axen till marken
där varje födsel bara är en svältande till
ett liv hungrigt på energin
ett hjärta som vibrerar men aldrig slår
ingen har nånsin fötts förtjänt att bli förbannad av det
ingen har nånsin fötts för att förtjäna ett liv de aldrig skulle sakna

Inget palats i världen
fyller vakuum
efter slavarna som dog till min sång
Jag som hoppades när jag sjöng
att allt bara var jag
att allt berodde på att jag hade nån inuti som tvingade
nån som inte var jag själv
men sanningen om att vara din Nero är
att jag är helt ensam inuti
med så många känslor,
men inga reaktioner på dem alls
ett svart hål i hjärnan
ett svart hål kvar i Rom

Ingen lyra
bygger upp broarna från tomheten som brinner inuti
hittar frälsningen medans allt brinner
Men ord betyder mer
ord blir högre,
till min lyra
Och när vi höll händer,
kände du på regnet som jag?
Och i min tandgnisslande sömn
ser jag att Rom aldrig slutar brinna