KRABBMATTAN

( eller skrivkramp )

En egocentrisk skugga av självbevarelsedrift

hänger här ständigt över

min stillsamma skuldra

Jag sitter vid flodbädden och studerar orden

som krälar förbi likt en matta av krabbor

Jag vill ta upp dem

och foga dem i sina sammanhang,

men så fort jag tar upp dem

biter de ilsket till och lämnar en känsla

av maktlöshet i sinnets hjärnbark

Jag söker mig hit ner varje kväll

för att se krabborna lämna sina hålor

Jag hoppas så innerligt få grepp om dem,

för att tankar som jag själv älskar mig för

finns i denna krälande matta

Jag vet att kvällen då jag lyckas

ligger nerbäddad någonstans i framtiden

Det dröjer kanske ännu många kvällar av

strandvisiter hos krabborna innan jag kan

förlika mig med de krälande budskapen

Jag vill ta mig ur min kvävande kokong

och kasta mig över den krälande massan,

vältra mig över de ettriga små svinen

Jag vill rulla runt bland mina tankar

och skapa något bestående av dem

Jag vill fånga dem, putta in dem i sammanhang

och omvandla dem till skrift,

hur konstiga de än må vara

Jag begär inte mer än att få använda dem i

poesin